Om henne/

Jag hade tänkt använda dagens blogg att berätta om min första dag på mitt nya jobb. En månad efter min examen. Om hur jag åkt taxi fler gånger på en dag än på ett år. Om hur jag kastat mig in i kundmöten och räknat på kostnader utan att ens hunnit reflektera över att jag egentligen är en rookie. Alldeles nybakad.

Men istället tänker jag berätta om henne. Hon som lämnade mig idag. Hon som lämnade oss. Hon som somnade in vid elva och aldrig vaknade igen. Hon som varit där hela mitt liv. Hon som hämtade mig på dagis. Hon som tog med mig till NK och lärde mig allt jag kan om material och modehistoria. Hon som inspirerade mig att ta vara på mitt tyska arv. Hon som inspirerade mig att grotta ner mig i materiallära och konsthistoria. Hon som fick mig att älska jazz. Hon som aldrig sa att jag var konstig utan bara sa att jag var stark. För för henne var det samma sak – annorlunda och stark.

Hon som överlevt ett världskrig. Hon som aldrig ville erkänna att hon var sjuk – för hon alltid klarat sig själv. Vad är ålderdom mot ett världskrig? Sista gången jag träffade henne sa att jag älskade henne, på tyska – sa hon det tillbaka. Hon skakade på huvudet och skrattade åt att jag hittat “min” Chanel – den som jag hittat för att jag ärvt hennes öga för bra vintage. Hon som uppfostrade mig tillsammans med min mutti och min moster. Hon som tagit hand om alla oss som om vi vore hennes egna. Vilket vi ju var, då vi aldrig varit någon annans. Alla har vi ärvt hennes smak och hennes humor – och det syns på oss – både i stil och hållning.

Jag skulle kunna se tillbaka på den här dagen som en jävla skit dag  – rent ut skrivet. Jag väljer dock att se den som en bra dag, en dag då hon äntligen fick somna – en dag då hon istället för att känna sig svag fick vara stark och fick sin vilja igenom. Då solen sken och rosorna blommade.

/K