Ett djupt andetag/

Hej världen.

I morse när jag stod med kaffet i handen, i höstsolen mitt ute i ingenstans, tog jag ett djupt andetag och bestämde mig för att det var dags att skriva det här inlägget. Det här jävla inlägget rent ut skrivet. Jag är lite rädd men ändå säker – så nu kör vi.

När jag idag kom hem från ett magiskt dygn av kvinnokärlek och svampplock kom jag hem till en annan lägenhet. En lägenhet med (nästan) bara mina saker i. För visst har ni haft rätt, visst är jag singel. Rakt in i kaklet singel. Jag fick frågan om vi hade gjort slut redan innan vi faktiskt gjort det – för om än omedvetet har det uppenbarligen märkts. Så här snart en och en halv månad senare inser jag att jag knappt nämnt W här under en betydligt längre tid än så.

Vi lämnade oss efter ett gemensamt beslut – oerhört odramatiskt. Vi var 9/10 tillsammans men framför allt var vi bara bästa vänner. Den där 1/10 som saknades var inte där – den där ettan som väger tyngre än de föregående nio. Såhär i efterhand tänker jag att vi var så jävla modiga och starka som vågade lämna något som egentligen aldrig varit dåligt. Dock har det heller inte varit någon hemlighet att jag varit ett vrak för oavsett typ av avslut är det ett jävla helvete att försöka intala sig själv att det är vettigt att bryta med sin bästa vän. Han som vet allt, ens mörkaste hemligheter och han som varit med under ens bästa stunder. Han som kan trösta när jag trott att jag varit otröstlig, han som dansat med mig i köket (precis sådär som jag alltid drömt om) och han vars handstil jag har tatuerat på min bröst. Men 9/10 är inte tillräckligt och jag unnar inte någon att nöja sig med mindre än 10/10.

Sen kommer ju det där andra som är kanske ännu jobbigare, när man ändå lyckats övertala sig själv om att det faktiskt var vettigt, att det var rätt. Då är det dags att lära känna varann utan relationen – dags att börja plocka poäng igen, tillbaka på 0/10. Fast något jag insåg rätt snabbt var att det där får ta sin tid. Inte nu. Kanske sen. Ingen av oss är samma person som vi var tillsammans. För utan varann, utan vår relation – är vi bara jag x två.

Som om ovanstående stycken inte var nog utmattande – så är det nu dags att lära känna mig själv (igen) utan W. Jag x ett. Hade det varit jag för fem år sen hade jag redan legat med minst en hen (bara för att försäkra mig om att inte gå tillbaka) och ringt upp alla mina lösa trådar från förr och skedat som en galning. Jag hade hittat på tusen olika anledningar att vara arg  – för att det är ju ändå skönare än att vara ledsen, jag hade inte pratat med någon om hur jag egentligen mådde jag hade försökt få er att tro att jag är starkast i världen och inte bryr mig ett dugg.

Den här gången hände något annat. Jag har pratat med mina vänner så mycket att jag nästan ledsnat på min egen röst, jag har gråtit kopiösa mängder i tid och otid och tränat för att känna mig stark fysiskt då jag vågade erkänna att jag inte alls varit det psykiskt. Jag har rymt hemifrån lägenheten som vi byggt upp tillsammans, sovit på fler soffor än jag kan räkna och ja – gråtit lite mer. Koncentrationen i skolan skall vi inte ens gå in på. Sanningen är att hela den perioden mellan den där kvällen i augusti och idag är jävligt luddig. Men den är över. Sakta, sakta men säkert stänger jag dörrar och syr igen sår. Den här gången vill jag inte kasta mig in i nästa famn, döda gamla känslor med nya. Jag vill inte kramas, bli pussad på eller ligga med någon. Jag vill inte höra att jag är fin, att det finns fler fiskar i sjön eller att en tjej som mig borde verkligen vara där ute –  jag som “har ett sådant bra jobb och verkligen är ett riktigt kap” (för tydligen värderas min singelstatus på mitt jobb?) Jag vill bara vara själv. Allt mitt fokus ligger på mig: mitt välbefinnande, mina insikter, min utveckling, mitt jobb, min kropp – bara mig. För jag och jag har en hel del att ta tag i, en insikt som förenklar och förklarar det mesta. En insikt som ger mig energi, vilja och hopp om att bli 10/10 för mig själv – för det är mitt mål. Allt annat kan fara och flyga.

Men vet ni? Jag ångrar ingenting, jag har haft fyra kick ass år med en av de bästa personerna jag någonsin träffat. En person som på många sätt även gjort mig till en bättre människa. Jag tror att alla människor vi möter i livet fyller en funktion, vissa av dem får äran att hänga med ett längre tag för att utbytet behövs under längre perioder. Den W jag var tillsammans med kommer alltid betyda hur mycket som helst, bara inte på samma sätt och inte på lika nära håll. Det är ju över det faktumet som flest tårar spillts, just det där med att säga hej då till sin bästa vän. Frivilligt. Så visst fan suger det också, så in i bomben! Visst sörjer jag kanske mer det som inte blev än det som var. Men det för oss vidare till det kanske häftigaste av allt – det som blir (presens) – det faktum att jag vet att det som komma skall är så värt det. Note to self.

/K

PS Jag kan inte ens uttrycka i text vilka jävla hjältar mina vänner är – hur mycket jag älskar er för att ni orkat vara starka när jag inte varit det, hur mycket er ärlighet, glädje och ilska hjälpt. Tack känns som ett för litet ord, så jag kör en Jocke Berg och säger tack som fan. DS

5 thoughts on “Ett djupt andetag/

  1. Du är fantastisk min underbara dotter, så klok så förståndig.
    Hoppas willy läser din text.

  2. Var tvungen att läsa din text igen.
    Det var den starkaste text jag läst, Den
    Kramade om mitt hjärta hårt, så jag nästan
    tappade andan.
    Vackrare avskedsbrev har jag aldrig läst.

  3. Pingback: 24 augusti 2014/ | You can't start a fire without a spark

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s