Om att förlåta sig själv/

Jag får ofta höra att jag är så himla förnuftig och resonabel, ibland för mycket för mitt eget bästa. Så mycket att jag ibland missar mina egna behov och känslor som ett resultat av en lite för objektiv syn på saker och ting. Jag tänker inte argumentera emot – men jag vill också poängtera att jag inte alltid varit såhär. Däremot är jag av åsikten att det är dumt att ångra saker jag gjort då jag in i det längsta vill tro att jag reagerat baserat på den känsla jag kände just då och att allt i slutändan händer av en anledning. Detta tänk har resulterat i att jag sällan ältar något, även om jag gärna ser tillbaka på saker och talar om dem i retroperspektiv. Men det är oerhört sällan jag tänker “vad hade hänt om jag bara gjort si eller så istället…” 

Den finns egentligen bara en sak, ett tillfälle jag haft svårt att släppa. En historia jag skämts över så himla länge. Som jag inte kan göra ogjord givetvis, men som såhär sju år senare fortfarande gnager. Egentligen vet jag inte varför, för den borde kunna gå under kategorin “ung och obstinat”. Egentligen borde den inte påverka mig fortfarande. Men det gör den, på något höger.

Jag minns inte var jag träffade honom första gången. Jag minns bara att första gången jag såg honom dog jag lite på samma sätt som jag gjorde första gången jag såg Backstreet boys live. Än idag när han dyker upp i mitt sociala media-flöde slås jag av hur galet snygg jag fortfarande tycker att han är. Fast han är blond och jag i regel aldrig faller för blonda killar. Jag minns hur jag tänkte att den här killen kommer jag aldrig ha en chans på, trots att jag som obstinat 19 åring i 9/10 fall trodde att jag ägde världen. Men så stod vi där i en källarbar på Södermalm och dansade till Marvin Gaye – Sexual healing och skrattade för att det var så ostigt. Han tog mig i handen och jag kommer ihåg hur jag skakade på huvudet för mig själv för att det var så sjukt. Vi sov ihop i den natten, och jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt liten och trygg jag kände mig i hans armar. Fast det skulle jag aldrig erkänt då när jag låg där med alla mina murar uppe och muttrade om att jag minsann varken tänkte kyssa honom eller knappast ligga med honom innan han visade sig “värdig”. Fast det egentligen var det enda jag ville, såklart. Han sa att för hans del skulle han kunna ligga såhär – bara – så länge han fick och jag minns hur jag undrade vilken jävla planet han kom ifrån.

För precis innan honom hade jag fått mitt hjärta så söndertrasat att jag aldrig trodde jag skulle kunna bli kär igen. Jag hade haft varje ätstörning som fanns – igen – och som ett resultat av detta litade jag inte på någon, allra minst på mig själv. Fast det visade jag inte såklart, hemligheten var säker bakom mina skyhöga murar av prat om “Såhär är jag, det är bara att acceptera!” Det där jävla ÄR:et som var det största beviset någonsin på att jag inte hade någon jävla aning om vem jag var.

Jag hade aldrig orkat med att träffa mig när jag var 19 haha, men den här mannen stod kvar trots att jag hade tusen krav på precis allt. Som trots alla mina förhållningsregler såg något i mig som jag själv inte såg, vilket skrämde mig på ett sätt jag aldrig varit med om varken innan eller sen dess. Mina murar höll uppenbarligen inte alls så tätt som jag trodde, och jag fick panik. Så jag började bygga på dem, tjockare och högre. Blev mer obstinat, ställde högre krav och varje grej jag kunde sticka hål på stack jag hål på. Så när han en kväll inte svarade i telefonen när jag trodde att vi skulle ses tog mitt 19 åriga jag det som att han var en douche precis som alla hans föregångare – och började ragga på bartendern, på hans bästa väns jobb. Ja ni hör ju, idiotin. Men det är nog inte det jag skäms absolut mest för – utan för det som följde när det kom fram dagen efter. Istället för att erkänna att jag varit en douche så sköt jag ifrån mig precis allt. JAG blev arg på de som sa att jag gjort fel. Sjukt förnuftig och resonabel, inte. Självinsikt noll. Han hade ju minsann inte hört av sig, det var jag som var sviken, han hade inte visat något större intresse hej och hå. Vi hade inget uttalat förhållande bla bla. Vilket förstås var årets bullcrap.

Sju år senare har jag tappat räkningen på antalet gånger jag försökt be om ursäkt. En ursäkt som säkert inte alls fyller någon som helst funktion för honom idag. För honom är det säkert inget som påverkat honom på flera år och jag är säkert ingen han ägnat en tanke åt på minst lika länge. Men för mig kommer det alltid vara en milstolpe, ett uppvaknande och en påminnelse om en person jag aldrig någonsin vill bli igen. En person som inte erkänner sina misstag. En person som skyller allt av ondo på resten av världen. Jag vill inte vara 19 år igen.

Ibland har jag önskat att jag kunde säga till den 19 åringen att släppa garden och låta honom tycka om henne. Det hade säkert inte varit dem idag ändå – men hon missade något fint som ett resultat av något som inte var lika fint.

Vi lever och vi lär, jag är inte 19 länge, och i regel skriver jag inte om saker fören jag processat dem för mig själv. Och i skenet av allt som hänt i mitt liv den senaste tiden kom jag och tänka på honom igen, och på mitt 19 åriga jag. Kanske är det så att det här inlägget blir min sista ursäkt – dels till honom men framför allt en ursäkt till mig själv. Snart sju år senare är det hög tid att jag kastar skämskudden och myser på lärdomen istället. Att jag förlåter mig själv. För det är nog så enkelt att den situationen säkerligen fyllde sitt syfte, att den hände av en anledning – för jag lärde mig ju ändå att jag aldrig vill vara den personen som gör så mot en annan människa igen.

Ja så får det bli, lärdom noterad.

God natt

/K