Vi är lite som ett gummiband säger jag, intakt men ändå flexibelt. Så himla lika på så många sätt men ändå olika. Fast olikheten är själva gummit – det som gör oss flexibla. Det som gör oss intressanta. Det som gör oss dynamiska.

Jag är sällan stressad men ofta i rörelse, alltid på väg – ofta någon annanstans mentalt. En tanke är mycket sällan ensam, eller fokuserad. Förutom när jag skriver. Det är både en gift och en course. Jag är bra på att göra många saker samtidigt men icke argumenterbart sämst på att vara där och då – i nuet. Förutom när jag dansar.

Men så ringer telefonen och jag hör en röst jag inte hört på sex år och allt stannar upp. En röst som får mig att bara vara där, precis just då. Jag lyssnar, pratar, skrattar (på ett sätt jag glömt att jag kunde – högt och rakt ut) och när vi väl lägger på inser jag att det gått en timme. Jag har lyckats vara på ett ställe mentalt i en hel timme. Nu har den där rösten på något konstigt höger blivit en del av min vardag igen och effekten av den kvarstår. Som ett gummiband håller den mitt fokus på plats. Det är konstigt, skrämmande, häftigt, roligt, hysteriskt, odefinierbart och alldeles logiskt – allt på samma gång.

Men framförallt så är det bara. Varken mer eller mindre. Varken då eller sen.

Det är nu.

/K