Torsdagsbarn del 2/

Påväg till jobbet kom jag att tänka på samma saker som det här inlägget handlade om, på “styrkan att skrika åt idioter” – följt av tanken att vi borde prata mer om sex. Om dåligt sex.

Alla dessa otaliga middagar jag suttit på och hört både mig själv och andra jämföra våra sexliv; hur ofta, hur sällan, bara i sängen aldrig på köksbordet etc. Hur jag många gånger funnit tröst i att andra inte heller har det sådär “Ryan Grosling perfekt” som vi alla läst om i böckerna eller sett på film. Idag slås jag av ironin att jag tyckte detta bekräftade att jag också hade ett fungerande förhållande, för så många andras samliv såg ju likadant ut. “Då skall det väl vara såhär.” Jag brukade bli provocerad av de vänner som flera år in i matchen fortfarande var på varann sådär som jag envist hävdade att man bara var i början. Jag vet själv hur jag försvarat diverse brister med att det är den platoniska relationen som gör förhållandet – medans jag idag istället ser det som att utan den där närheten är man ju faktiskt bara kompisar. Det är ju den där delen som skiljer relationstyperna åt. Men det som gör mig mest förbannad och konfunderad är mina egna tankegångar om hurvida sexet verkligen skall vara kvittot på en bra relation? Varför har jag ens ordet “husfridsknulla” i mitt vokabulär? Jag inser att jag fortfarande är ganska ambivalent i frågan. Jag vill numera tro att om relationen är bra är sexet bra och vice versa. Mina risiga erfarenheter är dock fortfarande i majoritet tyvärr. Knäppt att det skulle ta nästan 26 år innan jag började ifrågasätta. Innan jag insåg att sex faktiskt bara kan vara roligt och innan jag faktiskt förstod hela den där grejen med att vara någon så nära som det bara går. Att det faktiskt finns olika typer av bra sex.

Skall jag vara helt ärlig så gör det insikten mig så himla rädd, jag håller fast i den smått panikartat. För långt där inne skriker den gamla hunden som inte vill lära sig sitta att det här bara är en fas. Att det här bara är början.

0365cf860fb111e3884a22000a9f1588_71f91825c0fb811e3b68a22000a1f9af0_7

Idag är det 56 dagar (när det här inlägget påbörjades var det 77) kvar tills jag fyller 27 – den ålder jag alltid tänkt att jag skall krisa på haha! 30 har aldrig känts läskigt, men däremot 27. Men istället för någon krispanik myser jag istället på känslan att jag  idag ser mer. Jag tänker mer och känner mer. Lite som att de 26 åren som passerat puttrat som en chiligryta och först nu kan jag sluta röra om och bara njuta av smaken. Jag låter halva den gigantiska skjortan hänga utanför shortsen, för jag är inte riktigt redo att ha hela instoppad. Benen är som vanligt fulla av blåmärken jag inte vet vars de kommer ifrån och för en gångs skull har jag borstat håret.

Jag är ett torsdagsbarn, född i november. Precis innan både veckan och året tar slut och börjar om.

Kanske kommer jag alltid vara såhär, slarvigt strukturerad. För över två år sen skrev jag orden ovan, och benämnde då torsdag som slutet av  slutet på veckan – fast det är den exakta mitten av en vecka. Tidsbegreppen ändras. Jag ändras. Och en början behöver nog inte alltid vara början på slutet.

Kärlek

/K

Advertisements

3 thoughts on “Torsdagsbarn del 2/

  1. Bra skrivet, du är klok min äskade unge och läppstiftet är utsnyggt❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s