Så säger min kursansvarige Philip Warkander i P1 Stil som sändes 20/5 om att fälla upp kragen – och jag ryser. Det är en aktion han har gemensamt med Say oh-a Cantona, Elvis och well, mig.

Nu gäller väl detta mest jeansjackor för min del och har kanske inte så mycket med “The peacock revolution ” att göra utan mer med James Dean. Rent allmänt är jag oerhört svag för alla sorters tysta revolter. James Dean var ju en vandrande tyst revolt. Lite senare i programmet hör jag en annan föreläsare vi haft äran få lyssna på, Patrik Steorn och rysningen går över till ett enda stort leende. För när Patriks röst når ens öra hör man hur man ler, ibland fnissar han till och så även jag. Jag blir så sjukt inspirerad av människor som Patrik, som genom att älska sitt forskningsområde så pass mycket även får oss elever att älska hans ämne.

Då jag redan lyssnat flera varv på både P3 och P4 dokumentär så känner jag att sommaren är räddad när jag upptäcker P1 Stil. Jag är säkert sist ut som vanligt, men vad gör det! Brukar ni lyssna på P1 Stil?

Det får hur som helst bli mitt “dagens tips”. Idag flyttar min kusin in för helgen då vår familj envisas med att springa Maran även i år. Idag fixar jag äntligen håret och massakerar ut mina låsningar i ryggen. Fin Fredag.

/K

PS. Pop ya collar DS.

My new favourite podcast is one called P1 Stil (Style) that talks about well – all things style. Like designers, fashionphenomenons and fashionhistory. This week the program was about “the peacock revolution” and the poppin’ of the collar.

Efter min pärs på Nationalmuseum igår beslutade jag mig att snöa in mig på renässansen och rokokon oavbrutet tills på tisdag klockan 11, då vårt studiebesök med “spontan bildanalys” skall gå av stapeln. Renässansen och rokokon är de epoker/typer jag uppskattat minst när det kommer till den porträttkonst jag faktiskt studerar  – även om det är de perioder som satte standarden för de porträtt vi ser än idag. Det är intressant hur konst man under en längre period ansett vara både tråkig och grå helt plötsligt fångar en – när man får tid att gräva ner  sig i historierna bakom. 

Kvällens favorit är Alexander Roslin, som kanske är mest känd för sin förmåga att kunna återge skinande ädelstenar och veckat siden på ett nästan fotografiskt sätt. Under sin livstid var det just detta som var hans varumärke,  och det vi får se idag är hur han framförallt lyckats fånga sitt klientels rikedom och sociala status . Det var ju ett privilegium att ha råd att avbildas som vacker. Det vi ser på duk idag är kanske inte alltid helt ärligt. Roslin tummade dock sällan allt för mycket på sanningen, något som t ex resulterade i detta uttalande från Katarina den stora, kejsarinna av Ryssland:

”Roslin har avbildat mig som en svensk kökspiga, enkel och simpel!”

Som det kan bli! Detta gjorde dock att jag fastnade för just honom, att han sägs inte ha kompromissat sin artistiska ärlighet för pengar.

Vi börjar denna minitour med Roslins fru, Marie-Suzanne Giroust och tavlan “Damen med slöjan” anno 1786.

Den sista bilden här ovan heter “Moldavisk prinsessa” och föreställer Zoie Ghika. Jag fastnade för den här bilden igår, då hon är så oerhört lik min bästa vän på mellanstadiet, Astrid. Efter att ha stirrat på den här bilden under kvällen tycker jag dock att hon mer liknar min faster Eva som ung. Tankarna far iväg och jag inser att det är precis så man väljer konst till sitt hem, baserat på känslorna de väcker.

På Nationalmuseum drar de just nu mycket paralleller mellan nutida porträtt och 1700-talets porträttkonst. För då som nu väljer man att presentera sig i det “mesta modet” och utefter rådande kroppsideal. När jag sitter här och skriver inser jag hur rätt de har. Att det är precis enligt samma principer som modebloggare väljer att framställa sig som att John Jennings (andra bilden uppifrån) beställde ett porträtt där han, hans bror + dennes fru poserar i  hypermoderiktiga kläder omgivna av “creddiga” noter. Sug på den!

/K

I really need to get a hang on these pics until tuesday.