1) Igår kom det glädjande beskedet att jag blivit antagen att medverka i årets Studentbyrå på Berghs. Studentbyrån är den arbetsgrupp som kommer att ta fram årets slututställning som examensprojekt. Jag minns hur jag skickade ett mail till min ämnesansvarige redan i Maj när jag fått antagningsbeskedet och frågade hur man kom med i den. Minns hur jag skrev upp förslag på förbättringar baserat på förra årets utställning och jag har var noteringar i mobilen med förslag på teman. Extra glad blev jag när jag läste motiveringen varför det blev just vi:

– Att man har visat starkt engagemang både för sin utbildning och skolan
– Att man har levererat hög standard på kurser och inom projekt
– Andra kompetenser och erfarenheter
– Att man är är bra teamspelare som kan konsten att tänka kreativt tillsammans med andra
– Hur stort intresse man visat för att vara med
– Jämn könsfördelning
– Passar in i den övriga mixen av studenter som utgör Studentbyrån

Känns extra fint att gå ut skolan med de fina orden i ryggen.

2) Idag släpptes äntligen “Kalastjuven” på App Store! Så idag är jag extra stolt kompis till författaren/illustratören, extra stolt flickvän till ljudproducenten men också extra stolt över mig själv som nu kan titulera mig copy (känner mig lite som Hives, fake it until you make it etc)

Bra dag!

/K

Yesturday I found out I’m one of the chosen ones to produce this years final exhibition at Berghs, so stoked! Been wanting to do this for a very long time. From today you can finally buy “Kalastjuven” at App Store – I’m so proud of Mike-Ali, W, myself + all the others for making Mike-Alis dream come true. It’s a big day for all of us.

Så himla knäpp dag. Känns som jag inte gjort någonting fast jag egentligen gjort hur mycket som helst, fast kanske inte det jag borde gjort. Vet t ex egentligen vad jag gjorde i skolan, har ett halvt pressmeddelande och en presentation uppe på andra datorn. Som går att sätta ihop på en timme. Musten har som gått ur efter den terminen som varit, jullovet är så nära och helt plötsligt har vi inte så hemskt mycket att göra. Vad gör man då? Jag har glömt. Hela klassen är i olika stadier av sjukdom då kroppen varvat ner och ni vet ju vad som händer då – BOOM. Nu gäller det att hitta orken att maxa den kommande veckan med allt vad den innebär: mindre presentation i “Idé och koncept utveckling”, stor pitch (som jag ska hålla i) för kund, Berghsrock, slutpresentation i “Idé och konceptutveckling” + förarbete som skall slutföras i helgen. Ni förstår en del men ändå inte i närheten av en “normal Berghs-vecka”.

Ni hajjar, jag känner mig som bilden nedan – även om den ändå är en hel del arrangerad. Så skelögd är jag inte på riktigt, faktiskt. Kulturknuten är med, lite extra galen dagen till ära. Lite som jag, som faktiskt hängt med min gamla goding Jessie – vi fick något ryck och började jaga ner hela vår gymnasie-årskull för återförening. Något som var lättare sagt än gjort då ingen av oss har dem på den där ansiktsboken. Vi räknar iskallt med att alla har minst en av oss bland sina vänner och att vi på så sätt skall få ihop alla till sist.

Känsliga läsare varnas! Igår var jag och avlägsnade lite födelsemärken – då får man såhär tuffa “lagningar”

Vad upp ligist?! Eller inte. Däremot går befrielsen inte riktigt att beskriva – befrielsen i att kunna sätta på sig en tröja som inte nuddade dem – när jag kom hem. Hela dagen har bestått av stygn som snuddat den svarta täckande t-shirt som har fått agera “bloodcloth” och förband idag.  Oerhört obehaglig känsla.

Det är en knäpp känsla att gå längst Fjällgatan till Ersta sjukhus överhuvudtaget – första gången jag var där fick jag reda på att min mamma inte hade cancer. Däremot fungerar det som så att vi alla kvinnor måste ta bort våra bröst så småning om,  jag står näst på tur. Note to self: boka tid på ärftlighetskliniken.

Nu skall jag försöka styra allt jag glömde eftersom jag gjort allt men inte det idag. Godnatt

/K

I’ve done loads today, kind of everything besides what I was supposed to do. Rebel rebel. Above you see my latest scars-to-be, got them yesturday when I removed some of my birthmarks. They’ve been killing me today – such a release to put on a relaxed tee back home. Me and Jessie spent the whole evening planning a high school reunion – along way to go since we have almost no contacts left. Now: back to what I should be doing, besides life so to speak.