Satt jag i ett fönster i Bastille och solen sken. Alldeles perfekt rödhårig var jag minsann också.

Idag när snön föll saknade jag Paris lite extra. Jag tänker att om vi skulle åka dit igen så skulle vi kunna skippa alla zilljarder saker som finns att göra,  bara ligga och läsa i en park. Dricka vin mitt på dagen och hångla på gräsmattan framför Eiffeltornet igen. Jag drömmer mig bort och hittar ett hotell jag vill bo på. Tänker att överlever jag bara fyra veckor (en Berghs ansökan, ett studiebesök, ett seminarium och två hemtentor) till så är Paris ingen omöjlighet. För efter den här sommaren kommer jag ha lov att åka dit på – istället för semesterdagar som måste spikas ett halvår i förväg. Fyra veckor till och sen börjar livet. Så känns det faktiskt, tacka vet jag att vara 80-talist. Ibland tycker jag så synd om de 90-talister som verkar tro att livet är över om de inte har en examen vid 23, som stressar till bostadsrätter och studieskulder. Jag är snart 25, och den bästa delen av mitt liv håller precis på att börja.

Godnatt

/K

Almost a year ago I was sitting in that window in Bastille. Days like these, when the snow is pouring down outside – even ‘tho it’s May – I miss Paris so much it hurts. I want to go back now – NOW I tell you! But I also know that if I just survive the next four weeks I’ll have schoolbreaks to spend there. I can feel it, I’m almost 25 and this is just the begining of an awsome life to come.