Jag går runt med ett obehag i kroppen just nu. Ett obehag som baseras på att jag ser min vardag med nya ögon. Från den sekunden jag fick reda på att jag kommit in på Berghs var det som att mina ögon öppnades, som att jag såg min “verklighet” objektivt. Den plats som varit min “verklighet” i över fyra (!) år har förlorat sin glans, musten har gått ur mig, kärleken finns inte där. Fortfarande har jag en sådan enorm respekt för den arbetsplats som format mig så sjukt mycket, som piskat, älskat och fostrat mig till den anställd jag är idag. Den person vars driv tagit mig dit jag snart ska.

Som alla andra sådana lägen har jag nu två val: fucka ur eller göra det bästa av situationen.

Jag tänker dock förvalta mina tre sista månader väl. För de kommer inte igen, eller iallafall inte på ett år. Jag känner redan nu att seperationsångesten är påtaglig, jag skall ju lämna min “safe zone” – de människor jag träffat oftare än många andra. Världens bästa avdelning.

Jag varken kan eller vill skriva mer än såhär. Jag tänker ha världens bästa månader, jag tänker vara världens bästa kollega och ge världens bästa service. Deal-with-it.

/K

Since I got my acceptanceletter I’ve been seeing my current reality with new eyes – and not been liking what I’ve seen. But I decided just to make the bloody best of whats left and be the best I can be until I leave for school.