0,8 fick jag på högskoleprovet. There you have it.

Jag gick in årets überdepression när jag såg det. Jag hade stenhårt räknat med 1,0 då jag hade en poäng från exakt häften rätt. Jag fick psykbryt, svor och spottade om att jag nu kunde döpa om mig till Bettan, flytta in i en husvagn och börja hora (no offence) på en gång. Jag satt inne på muttis ena badrum och ville bara gråta. Känslan av att jag var dum, korkad och värdelös vägrade släppa. En helt sjuk reaktion egentligen. En reaktion jag anar beror mer på de senaste veckornas härj än något annat. Kanske även lite på att jag insåg vilken dödsfälla tisdagens studiebesök är, då ingen av tavlorna på nationella är något vi sett sedan tidigare. Jag valde att stanna hemma istället för att möta vänner på strand och se Miami Horror. Tänkte att jag skulle försöka trycka in så mycket renässans som möjligt och somna tidigt. Efter att ha insett att detta var omöjligt flydde jag någon timme till Minna (som behändigt nog bor fyra minuter från mitt barndomshem) för att få lyssna på något annat än mina egna pissiga tankar.

Väl där fick jag ett sms som agerade som mental alvedon “Men du behöver väl inte HSP? Fan, skit i det och kör på. Det löser sig.” För sanningen är ju faktiskt den, att jag inte behöver HSP. Det hade jag ju glömt. 

Nu sitter jag här, hemma hos världens bästa föräldrar som köpt två x Ben and Jerrys burkar och cola light för att göra mig glad. När jag ser alla bilderna inser jag att den här dagen inte var så dum ändå, även om mitt humör inte är helt i fas än. Tur att man har en blogg och vänner som påminner en om vad som är viktigt – och inte. Kärlek och godnatt!

/K

I got (in my oppinion) a crappy result on Swedens sort-of-SATs and felt like sticking my head in the sand. But thanks to family and friends, and a whole lot of sun, this day turned out OK.