Så länge sen var det han blev min, inte för att jag har någon koll på sådant…

/K

Jag är väldigt lyckligt lottad som är omgiven av vänner som uppskattar det som icke vänner inte gör. Som att jag nästan aldrig ändrar tonläge när jag pratar. Att jag tycker att folk skall sympatiskratta hellre än inte skratta alls när jag tycker att jag är rolig – för att sen börja skratta ännu mer för att de sympatiskrattar. Att min koncentrationsförmåga knappt finns, utan att samma sekund som jag blir uttråkad börjar jag göra något annat / prata om något annat.  Eller att mina meningar aldrig riktigt tar slut, för att jag halvvägs in kommer in på något annat. Vänner som köper att jag missat den biten som säger att jag inte “borde” sitta hemma i soffan och googla på  t ex Backstreet boys – utan vara bland andra människor när tillfälle ges.

Alla de vänner jag har idag är sådana som jag kan träffa en gång i halvåret och det är som vi sågs igår – varje gång.Vänner som trots att jag inte haft en sekund ledig hela våren står kvar idag, redo att fira att vi tagit oss i mål . Vi inte jag.

Det är en så jävla häftig känsla att sitta här en dag när regnet öser ner utanför och inse att jag faktiskt har en hel del fasta punkter vid 24,5 års ålder. Inse att en fast punkt inte måste sitta fast, utan kan vara rörlig precis som jag. Fasta punkter som jag alltså kommer ha även om jag flyttar till Berlin om ett år.

Vänner jag vågar lämna, vänner som jag vågar låta gå.

Snart flyttar just en sådan vän till Malmö, nämligen Minna. Jag gick in på hennes fantastiska blogg och sökte på bilder från våra dejter, och insåg att hon ser mig så som jag ser mig. När någon berättar att de skall flytta långt bort är ju reaktionen vanligtvis panikartad (tänker jag) men den blev som aldrig det. För jag vet att hon kan vara vars som helst i världen, och så länge det finns wifi så kommer jag få sms som får mig att skratta högt på tunnelbanan . Sms som får mig att känna att jag sitter där jämte och ser vad hon ser. Minna är egentligen en sådan människa som det hade kunnat gå hur som med, då vi stundtals är så lika att vi skulle kunnat gå varann på nerverna – men å andra sidan är vi så olika att vi aldrig riktigt behöver det. Allt eller inget blev allt. Då båda vi är sådana som inte skulle orkat engagera oss om vi inte velat ses mer, har det underförstådda budskapet har gjort hela vår relation oerhört enkel i ett annars rätt så “tåtippande” samhälle. Mer sånt!

Bland det roligaste jag vet är när jag inser att Minna tycker att mina meningar är lite för långa (jag tappar som sagt tråden rätt ofta) och jag märker att hon slutar lyssna – och börjar prata om något annat. Då skrattar jag alltid till och säger något  i stil med “Aja, men nu var det så iallafall”. Case closed.

Att ha någon man kan vara så med, är vänskap för mig.

/K

I have awsome friends, friend I dare to leave and friends I dare to let go. My movable solid rocks. Minna is one of them.