Vintageplankan/

Om jag skulle påstå att jag har ens ett halvt hum om vintage skulle jag ljuga. Jätte mycket. Det var snarare så att jag  frågade Minna om vad skillnaden på second hand och vintage  är när det begav sig. Jag borde veta mer tänker jag, med en gammelmoster som bor i vintage – hennes egen förvisso. Ibland skickar hon upp något, med en historia + tillverkare + land + inköpsår på en liten lapp. Det är mysigt, no doubt – men längre än så sträcker sig inte mina kunskaper.

Något jag dock upptäckt under det senaste året är att kläder från 70/80-tal är det som gör min kroppsform mest rättvisa. Med en stolt omkrets på en meter rumpa men med en kropp som i övrigt stannat i utvecklingen år 1999 är stuprör och figursydda skjortor långt bort.Missförstå mig rätt, jag-tycker-om-min-kropp. Däremot är det ett levande helvete att försöka hitta jeans som inte blir ica-kassar vid knäna eller som min rumpa inte äter upp. Jag är varken 14 år eller Britney och jag vill gärna sätta mig ner utan att orsaka hets mot folkgrupp. Med detta skrivet vill jag heller inte ha jeans så höga att de agerar push-up till mina stolta myggbett till bröst. Jag vill bara kunna sätta mig ner i lugn och ro och jag vill ha stuprör som inte rymmer knäskydd.

Jag har, som många med mig, sagt att bootcut aldrig kommer på tal igen. Det inte-så-glada 90-talet är förbi och bör så vara. Fast å andra sidan hävdade jag att jag skulle se ut som ett dansande päron i stuprör när de kom också. Jag skulle minsann aldrig sätta på mig ett par (inte heller skulle jag pierca mig, gadda mig eller bleka håret) Fast ni, vad är egentligen skillnaden på högstadie bootcut och vintage bootcut? Är det inte samma skit med från olika årtionden?

Min räddning blev hur som helst ett par Gul&Blå jeans jag hittade på Sumpans stadsmission för 100 lappen. Den modellen tillverkas ju såklart inte längre men de fick mig att sluta bli förbannad på mina pygméknän. För, wait for it, om jag helt enkelt håller mig till helt raka jeans så spelar ju inte mina knän någon roll! Mina miniknän orsakar istället ett fall på dessa som gör att de inte alls ser så raka ut.

Upptill då, jag är “rak” och platt som en planka över höftbenen. Sätter jag på mig en figursydd damskjorta ser det ut som om jag har vingar. Oversize i all ära – men jag vill heller inte bo i ett tält – så det har i regel blivit små herrskjortor. Tills jag upptäckte att alla skjortor som dumpats på secondhand  är raka som synden –  precis som jag! Så idag flörtade jag med mig min kollega till Pingstkyrkans secondhand i Södertälje. Där säljer de förresten alla jeans för 20 kr, le kollega köpte hem både Seven for all mankind och Wrangler idag.

Jag däremot slog på stort och kom hem med tre skjortor med slutnota på 165 kr totti. Den högst upp är från Nordiska Kompaniet import vilket jag vill minnas att tidigare nämnd gammelmoster berättat historier om. Den behöver dock en kemtvätt och två nya knappar men är i övrigt som ny, älskart! Pärlhistorian såg jag och tog fort som blixten, känslan av att jag kommer ångra mig för evigt om jag lät den passera gick inte att ignorera, 65 kronor var inte så mycket att orda om heller. Le Garage by Bellows brut anno 1976, säger det er något? Inte mig heller. Googlade snabbt och hittade bland annat det här.

Till min stora glädje insåg jag idag hur nöjd jag är över de plagg som överlevt vårens stora utrensning, ska bli sjukt kul att få klä sig i något annat än polyesterfängelset aka min arbetsuniform. Bara där får ju hjärnan stimulans.

Nu ska jag påbörja min knärehab (mer om det en annan gång) och bestiga en tipp med TT.

/K

My body is not made for this fashion. Lucky me 70s and 80s fashion suits me just fine. Not that I know shit about vintage but today I found 3 awsome shirts for aprox under 16 GBP. Bargin!

Berghs: en månad och tre dagar senare/

När jag var på min intervju på Berghs sa Charlotta Rydberg (som höll intervjun och nu även blir min ämnesansvarige lärare) att jag fick maila henne oavsett utgång – alltså om jag ville veta varför jag inte kom in eller varför jag kommit in.

Jag som älskar allt konkret kunde ju såklart inte motstå chansen att låta egot expandera, så jag drog iväg ett mail med frågan “why me?”

“Mina tankar kring din antagning är att jag tror att Berghs kan ge dig fler insikter och lärdomar men också att du med din erfarenhet och engagemang kan bidra till ett rikt klassrum.

Jag har inte kunnat sluta le sedan 22:53 när mailen pep till. Helt plötsligt blev det så jävla verkligt. Jag ska börja på Berghs! En månad och två (läs tre) dagar efter antagningsbesked kom det där leendet som kommer sitta i hela sommaren, jag har fjärilar i hela magen och helt plötsligt är två månader (på dagen, eller well klockan är efter midnatt) en evighet. Jag är sjukt nyfiken på min klass, men det är två veckor kvar tills de sista antagningsbeskeden skickas ut.


Alla ni som tittar in här som ett resultat av google sökning på all things Berghs, vad har ni sökt? Tell me!

/K

Last night I got an email from my to be head of class (who also held my interview) telling me why she chose me. Well yes, I asked her first lol! But still – it all got very real to me: I’ got accepted into the world best PR school over a month ago. It’s insane! Can’t wait to meet my 23 classmates – the final acceptance letters should be out in two weeks.