För två år sen fick vi akvarellfärg och oljefärg med set av Ws familj. Inte gett mig an dem fören nu. Haft en tavla jag tänkt göra under en längre period. Någonstans gick jag vilse i tankar om hur en målning aldrig väntar på en reaktion, hur den aldrig ber om något tillbaka, hur den inte bryr sig. Det spelar som ingen roll om det är fult eller fint, så länge budskapet går fram i fantasin. Eller inte. Absolut men obestämt.

Behövde något annat att tänka på än slutpresentationen. Skall försöka göra klart den imorgon innan jag får träffa min fina roomie-Becca kommer över på middag efter några år plus i Kanada. Bra motivering.

Nu ska jag fortsätta chipsfrossa framför “The Night Porter” Charlotte Rampling alltså, min nya idol.

/K

I am art, who are you?