Vi påverkas så sjukt mycket av vår uppväxt och av de människor som omger oss under den tiden  – men kanske allra mest av de som inte ens varit där. Både mina bästa och sämsta sidor kommer från min släkt, så är det nog för oss alla. Vi skakar på huvudet över otaliga koppar kaffe och säger “Jag ska aldrig bli som…” för att sedan bli precis  just som dem. För det mesta är jag oerhört stolt över att jag är lik min släkt, men såklart finns det stunder då stoltheten byts ut mot skam.

Idag hade jag en sådan stund. Då mitt tonfall ändras för att jag inte vet hur jag skall hantera en emotionell reaktion, då jag på en sekund blir nollställd och kall – och för en stund slutar känna någonting. Jag inser någonstans att detta beror att jag aldrig sett en annan reaktion, aldrig mött ett annat angreppssätt. Jag tänker att det  känns för sent, detta angreppssätt är så jävla djupt rotat att det idag är kopplat till mina känslor – min syn. Jag brukar förbanna mig själv varje gång jag säger (vilket är lite för ofta) “Jag är så här” för samtidigt som jag ser det som en del av mitt “jag” så går det ju emot alla mina rädslor mot allt som är konstant. Allt som inte rubbar på sig, inte utvecklas. Allt som står still.

Så hur ändrar man ett nedärvt beteende? Går det? Jag har ingen aning. Men något jag upptäckte idag, var att en av de många goda egenskaper jag fått med mig från denna släkt, om än från ett annat håll – efter lite fördröjning och mycket ego – också hjälper mig att inse att jag inte vill vara den personen som “är sådär”. Jag vill inte utsätta någon annan för den känslan jag själv känner till allt för väl. Jag vill inte vara väggen man skriker på, väggen som är så hög att någon känner sig liten.

Idag lyckades jag vända andra kinden till – mig själv.