Two signs that tells me it’s going to be OK/

Alla har vi våra svackor, förra veckan var min. Det tog tid att komma tillbaka, komma in och sätta mig på min plats. Våga orka. Inte ge upp. Idag sken solen och jag gick i så rask takt att rumpan började bulta av ansträngning. På väg hem insåg jag att min hand var nedklottrad av uppgifter – och att klockan nästan var 19 på kvällen fast  det kändes som om jag bara varit inne i stan och vänt. Äntligen har jag så mycket att göra att jag inte ens tänker efter, adrenalinet pumpar och jag minns varför jag älskar den här skiten. Jag känner igen mig själv. Samtidigt som jag fått lära mig på nytt. Efter sjukdom och sjukhus var det som att jag stannade upp, blundade hårt och hoppades att när jag väl skulle våga öppna ögonen igen så skulle allt vara bra. Jag är inte ensam den här gången, jag kan inte stanna och gömma mig.

Den här vändan finns det folk som trycker på när jag inte rör mig framåt, folk som tvingar upp mina ögonen och agerar koffein. Tack.

/K

 

See post title 😉

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s