Don’t think twice it’s all right/

Jag har inte tänkt på honom på flera år. Jag har inte haft någon anledning. Men sen så snubblade jag över en hel drös gamla bilder samtidigt som min chef spelade amerikansk folkmusik på kontoret. Boom. Kanske är det för att någon han känner blivit någon jag känner lite, kanske är det på grund av musiken eller kanske är det för att jag befinner mig i en liknande situation nu som jag gjorde andra gången jag pratade med honom. Jag kommer på mig själv, medan jag bläddrar bland bildbevisen, att jag inte minns hur jag kände när de togs. Jag rotar och rotar frenetiskt i mitt inre och försöker lokalisera en känsla, något annat än ren fakta att jag var där, då. Då när min lilla hand med ljusrosa nagellack låg i hans stora. Men jag kan för mitt liv inte hitta något – och det skrämmer mig, för är det är första gången i mitt liv jag inte kan minnas en beröring eller en känsla. Jag kan inte minnas oss.

Jag vet att jag föll för honom som en fura. Att han från ingenstans tog upp all min lediga tid och att jag pratade med honom varje dag tills jag somnade där i min köksalkov som agerade sovrum. Han såg ut som en snyggare version av den snyggaste Hanson brorsan. Han som bodde långt bort, som jag träffat en gång tidigare på en strand ännu längre bort. Han som jag då tyckte var så dryg att jag trodde att jag skulle strypa honom om han sa ett ord till. Det minns jag, och den känslan kommer tillbaka vid minnet. Men den är ju också från innan vi blev något annat än främlingar på en strand.

En en kväll för snart sex år sen, lite som nu – kom jag att tänka på honom och bestämde mig för att ha fel. Så jag drog iväg ett mess. Och jag hade fel, och jag började skratta rakt ut när han svarade med ett mail som kort och gott frågade “om du verkligen var så cool som du ser ut nu?” första gången vi sågs. Jag minns detta, jag vet detta – men känslan uteblir.

Han skulle flytta till ett annat land. Jag visste det hela tiden. Jag visste det men hjärtat lyssnade inte, såklart. Innan han flög iväg kom han till min stad. Jag bokade biobiljetter till samma film tre kvällar i rad, jag skulle överraska honom men två av de här kvällarna kom han inte på sitt plan. Jag såg filmen på bio tre gånger och jag har sett den säkert tio gånger till efter det, den är fortfarande min favoritfilm. Jag minns att vi låg och pratade i timmar i min säng, att han fick mig att börja lyssna på Bob Dylan och att vi hånglade vid varje övergångsställe hela den helgen. Jag minns att jag tänkte att jag skulle gå sönder när han satte sig på planet till det där andra landet. Att jag – trots att jag inte hörde av honom på månader, trots att jag försökte dränka mina sorger i andra män – på något sätt aldrig gav upp. Jag minns att jag fick ett massmail om hur han mådde och med ett telefonnummer, men som började med ord som bara var till mig. Jag minns hur jag ringde upp på en gång och hur jag senare samma kväll hade bokat en resa till hans nya land.

Jag minns att han sa att taxikön skulle vara jättekort och jag minns hur jag stod i den i över en timme. Jag minns hur taxichauffören inte hittade hans adress först och jag minns hur han glömt att det var den dagen jag skulle komma. Hur han öppnade dörren och kysste mig hej precis som att vi setts igår. Jag minns att jag satt själv i hans hus på dagarna och jag minns hur jag till slut, likt matadoren i tjuren Ferdinand, ställde mig i hallen och sa att han måste säga något snart – att jag ju åkt till ett annat land för hans skull. Jag minns hur jag kom hem och jag minns hur vi över ett 36 sekunder “långt” samtal konstaterade att det inte var vi. Jag minns att jag inte var ledsen för jag hade insett det redan där i det där andra landet och jag tänker att det kanske är därför jag inte tänkt på honom så mycket mer efter det.

Fast jag kan inte hjälpa att tycka att det är tråkigt, att inte kunna hitta känslan som hör till minnet – för det är väl ändå det som gör det till just minnen? För nu när jag sitter här och rotar runt i mitt inre utan att hitta något känns det mer som att jag läser en faktabok än talar om mitt liv

“2008 var året då Karma Stålnacke drack Redbull med colasmak första gången. Detta skedde i ett land där solen skiner samtidigt som det haglar.”

236_15890806555_3382_n

Jag förstår ju själv att jag inte kan känna samma sak som då, och det är inte heller det jag menar eller vill. Jag menar bara att det skrämmer mig att jag inte minns hur jag brukade titta på honom, vad han har för ögonfärg eller om jag brukade pilla honom i håret – allt annat än ren fakta är som bortblåst. Kanske preskriberat. Kanske har jag äntligen lärt mig att inte älta. Kanske är han bara den första jag inser att mitt hjärta helt enkelt släppt taget om (vilken ostig jävla mening, oh well) Minna, har du någon teori?

Hur som hoppas jag att han mår bra, och att han minns mig som cool givetvis.

/K

Advertisements

2 thoughts on “Don’t think twice it’s all right/

  1. Pingback: Om att våga hoppa (på ett plan)/ | You can't start a fire without a spark

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s