Att jag ser Kiruna som hemma är ju ingen nytt under solen. Jag kan varje gran och isplätt som min egen bakficka. Men det är ju en annan typ av hemma, där kommer jag ju hem till släkten och blir typ tio bast gammal igen. När jag satte mig på planet från Luleå i måndags morse slogs jag av känslan att jag skulle åka bort och inte hem, vilket må vara helt sinnesrubbat med så var det.

Jag brukar säga att Luleå är så tyst att jag faktiskt hör vad jag själv tänker, det är inte så mycket annat som stör. Jag kan befinna mig i världens hetsigaste miljö för att sedan gå ut på gatan och mötas av total tystnad (bortsett från vinden som slår mot isen) Jag vaknar tidigt av mig själv, somnar utan problem och av någon outgrundlig anledning finner jag någon typ av ro i att städa där. Medan H nog tycker att jag far runt som en virvelvind ser jag det som att jag faktiskt har ro att “plocka lite”. Jag promenerar överallt också, måhända för att Hs lägenhet ligger mitt i stan – men inget är som långt bort. Inte som hemma i Hässelby där jag ibland stannar hemma av ren lathet, för att det är “för långt” in till stan. Jag börjar hitta överallt nu också, och ibland tar jag ett extra varv om jag hittar en väg jag inte gått på än. Jag vet ju att jag oavsett alltid hittar hem. Jag skrattar lite åt att det mesta heter precis vad det är, så som shoppingcentrumet som heter “Shopping” eller pilatesstudion som heter “Pilatesstudion” Det är enkelt, lite som min bricka som det står “Bricka” på. Inga konstigheter, ingen hype.

Jag har ju redan skrivit om att H sänker min puls och så är det ju, men jag blir nog lite mer hakuna matata där rent allmänt. Håret är lite rufsigare, sminket lite sällsyntare, frukostarna lite längre och kaffet hinner aldrig kallna (då jag inte springer ifrån det) Inte heller planerar jag så mycket, ibland ringer det på dörren (som H inte låser) och någon glider förbi – jag fastnar under täcket på balkongen i timmar, går hela varvet på isen och fastnar med kameran lite överallt. Jag ser mer, då jag inte stressar förbi.

Det tar någon vecka att komma tillbaka mentalt till Stockholm varje gång. De första dagarna går jag fortfarande rätt långsamt, vilket inte alltid är helt kompatibelt med det liv jag ändå har här haha. Jag brukar säga att jag känner mig som en Stockholmare i Kiruna och som en lapp i Stockholm. Det är 123 mil mellan Stockholm och Kiruna – och med tanke på min drivveds-persona så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så hemma lite förbi mitten av den sträckan. Men sen kommer jag hem till mina andra boyfriends  och wifeys och inser att en stor del av mitt hjärta ändå bor här också.

Home is where the heart is: någonstans mellan huvudet och höften alltså.

Kärlek

/K