Hej världen. Jag är vaken. Jag somnade efter sex i morse. Sista tweeten var iallafall för nio timmar sen. Behövde lugnet jämte en däckad man. Behövde tystnaden och ensamheten. Den här veckan har jag lärt mig att om jag inte får vara själv så smälter jag samman. Jag slår rakt ut och lägger benen på ryggen. Festival är ju speciellt på det sättet, speciellt om man är två i tält och fyra + tre i husvagn och hus som förväntas umgås helst dygnet runt. Jag har aldrig hymlat varken för er, mig själv eller någon annan att jag inte är van vid fasta punkter privat vare sig det är för en vecka eller ett liv.  Jobb och skola är en annan sak, där levererar jag utan problem. Där får man ju i regel också komma bort, komma hem – någon gång. Privat har jag inte samma tålamod.

Så jag har fått vara själv, av eget val en hel del den här veckan. Sen skiljer sig mina musikaliska preferenser en hel del från semesterkollektivets också. Jag såg Strokes själv och det var kanske min bästa konsert, garanterat veckans men kanske också hittills. Den var så bra att jag tyckte att det var en bra idé att ta en cigg. Kastade iväg den med förakt efter tre bloss och ville inget hellre än att sandpappra min mun fri från smaken av äckel. Uack! Hostade 48 timmar efteråt, så sjukt ovärt. Jag ser det fortfarande som en seger dock, en cigg + en ciggarill på ett halvår. That’s it. En rökare är alltid en rökare, så är det ju. Däremot har jag valt att vara en inaktiv sådan.

Jag sitter här med min, Ws och Lenns kompisfisk, som är en bild från en Good Ol’ Sailor vodkaflaska. Som var oöppnad vid tillfället (fram tills W trodde den var vatten i) take note. Fnissar åt att jag med mitt kontrollbehov egentligen aldrig tänkt mer än fem minuter över en gaddning. Har heller inte ångrat mig än.  Jag är lite ambivalent idag. Som om min hjärna inte kan kontrollera minnena. De går till attack. Fniss blandas med det där vecket mellan mina ögonbryn. Har ni ett lågvattenmärke? En stund när the båtten was nådd? I do.

Jag hade precis insett att ätstörningen hunnit i fatt. Att min dåvarande pojkvän lämnat mig samma sekund som han skakat mig och skrikit “Förstår du inte att du är sjuk?!” Han hade bönat om att få mig tillbaka och lyckats för att dra mattan under mina fötter igen lika snabbt – han hade varit med andra hela tiden. Jag var paralyserad. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag grät, skrek, grät och skrek “Jag tänkte säga att jag älskar dig, men nu kommer det aldrig, ALDRIG att hända.” Aldrig någonsin har jag känt mig så liten, så värdelös, så utnyttjad och så jävla sviken. Jag var ensam med mina demoner igen. Vår relation hade alltid gått ut på att jag skulle få honom att må bättre, han med sin sårade själ. Vi med våra blåmärken. När jag behövde honom, så stack han. Såklart. Man kan aldrig få någon annan att älska sig själv.

Det är mitt lågvattenmärke. Där har jag svurit på att aldrig någonsin hamna igen.  Att aldrig känna mig så billig igen. Jag har alltid burit mitt eget bagage, aldrig räknat med att någon skall lösa mina problem – jaga bort mina demoner. Allt jag ville var att ha någon som kramade mig och sa att de var där. Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor, men det är nog först nu jag börjar inse hur mycket de påverkat mig. På gott och ont. Vad det här minnet, som jag nästan lyckats förtränga helt, framkallades av vet jag inte. När jag sitter här med mitt kalla kaffe så känns det som att jag vunnit ett krig som tog mig igenom minnet. Fast jag ler. Aldrig mer hörrni.

Jag är ett torsdagsbarn, född i november. Precis innan både veckan och året tar slut och börjar om. Jag brukar tänka att jag av naturen är fast i ett mode där jag ger allt – för någon gång i framtiden blir det helg. Minnen som dessa sätter saker i perspektiv. Som latenta kurer mot ambivalenta dagar.

När man behöver styrkan att skrika på idioter.

/K

What doesn’t kill you just makes you stronger.

I onsdags fyllde min man år (och även min ena wifey – Becca baby, GRATTIS love!) Jag smög upp i ottan och plockade fram paketen.  W är inte så förtjust i socker på morgonen så munkarna var egentligen mest symboliska. Ute i vardagsrummet väntade finfrukost. Jag hade styrt upp ett kitt från Unionville/Sivletto med klassisk snusnäsduk, bästa pomadan och en redig stålkam b la…

Fast den present som fick starkast reaktion var inte bara från mig. Sist Faye var i stan frågade jag om hon inte kunde dra i lite trådar och få Ws största idol (mannen på bilden) att skriva grattis på en servett eller något i den stilen.  Är det något Faye inte kan så är det att göra något half ass, och det är en av de många anledningarna att hon är en av mina bästa vänner. Ett samtal från Panudro i Malmö påminde mig om detta och några timmar senare fick jag detta MMS:

Vi åkte in till stan och spanade in rean (well, min man fyller år – then his wish is my comand) men jag lyckades få med honom till Riche för hans första Riche-öl. Passade på att skåla in att jag fick B på andra hemtentamen (jag fick C+ på första) med kommentaren:

“Eftersom du har visat stort mod och kreativ självständighet i att dra helt oväntade paralleller och visa bildernas samtida relevans får du Betyg: B”

Yeah!

Sen hade jag i hemlighet bjudit in några av Ws närmsta vänner till  hans födelsedagsmiddag på Indian Stories.

E-wifey var där.

Sen drog vi vidare mot ett smockat stadion för kvällens huvudattraktion (som var ytterligare en av presenterna),  världens bästa Foo Fighters!

W hade på sig den sista delen i Unionville/Sivletto kittet – en awsome reproduktion av en Lee rider shirt från 1955. Jag tänkte att den håller ända tills jag har råd att skämma bort honom igen. Hej studentbudget! Sen avnjöt vi en helt fantastisk konsert som även dagarna efter ger mig gåshud bara vid tanken. En rolig anekdot var att all öl på stadion tog slut innan konserten gjorde det!

När vi kom hem slog huvudvärken på och jag somnade för att vakna med en helt galen frossa. Försökte sova bort den för vakna till omgång två. Febern var ett faktum och att gå till jobbet var inget alternativ. Så här ligger jag nu, jämte en lika sjuk man och inväntar frossa omgång nummer tre – två dagar innan semestern. Tack för den kosmos.

/K

My man turned 26 this wednesday and we had a great day. First I woke him up with awsome gifts and an even more awsome picture showing his biggest idol holding a birthday greeting in his hands. The greeting will arrive by mail any day now. Then we went in to town checking out the sales (even if I don’t like stores I do love him) and celebrating the B I got on my second essay. After that I had invited his friends to join us for dinner at Indian Stories – as a suprise! Finally we went to see the Foo fighters at the stadium, it was the best rock concert I ever been to. I get goosebumps just thinking about it.

Ett projekt som stått högt upp på min to-do list är att rensa ut de skåp där jag lägger-allt-som-jag-ska-ta-tag-i-någongång. Det skåpet är lite av min skamfläck på min annars perfekt strukturerade yta skulle man kunna säga. Well, well – när W skulle jaga rätt på egna viktigt papper passade jag på, och nu är jag klar! Ytan skiner.

Min mutti brukar kalla mig för ekorre, “precis som din far” säger hon. Jag vill hävda att jag ligger någonstans mitt i mellan min mutti och min far. Jag samlar med omsorg. Så när jag ändå är i full gång och blottar mitt förflutna här på bloggen tänkte jag dela med mig av några saker jag nästan alltid burit med mig – fram tills de hamnade i det där skåpet.

Älskade automatkort. Det till vänster tog jag och Kinky Karl under någon av alla våra fikor, av håret att döma är jag nog inte en dag över 21. Till höger möter ni mitt 15/16 år gamla jag och min första riktigt pojkvän John, som än idag är min bästa vän.

Förutom Åke är det här kortet nog det första jag skulle försöka rädda vid brand.

Påtal om John och våran tid som hiphopskallar har jag hur många sådana här bilder som helst. Mitt 15 år gamla jag var galet stolt över att ha en sådan “bad ass” pojkvän som dessutom förklarade sin kärlek på (då) bästa sätt.

Nästan alla mina tatueringar har jag ritat själv eller tillsammans med tatueraren. Det här är min absolut första tatuering och också min favorit: min tolkning av Karma ( har en helt galet ostig förklaring som ni får fråga om ni vill höra den)

Här har vi något riktigt oldschool. Partyinbjudan från min låg-mellanstadiepojkvän (herregud, vi var “tillsammans” hur länge som helst, säkert två, tre år) Det var bara jag som hade fått ett hjärta på inbjudan. Vi hade humörsringar som föreställde bulldogs och kunde sitta timmar inne på hans rum och lyssna på hans storebrors LL Cool J skivor. När han åkte in i fängelset flera år senare hittade jag den här igen och mindes alla gånger han stått upp för mig under vår skolgång trots att han då var poppis och jag mest uppkäftig. Jag kände att det var min tur att vara där för honom när alla andra vände ryggen till, så vi brevväxlade hela den tiden – jag har kvar alla de breven också. Än idag hörs vi sporadiskt, även om våra liv knappast korsar varann längre – är det fortfarande viktigt att visa att man finns.

/K

I found a bunch of memories that I’ve carried with me for more years than I can remember. Small memories of love lost and found.

Min orkidé heter Otto. Det var den första växten jag köpte till den här lägenheten, och trots mina totala okunskaper gällande “all things green” har Otto stått vid min sida sen den där dagen för över ett år sen. Jag har tappat räkningen på vilken gång i ordningen han blommar – har slutar nämligen aldrig blomma! Så fort det sista bladet faller växer en ny skälk ut och efter någon vecka blommar han igen! Mitt knep? Eh, jag tar Ws vattenflaska som har har på nattbordet när det är dags att vattna. Sen så låter jag honom stå på alla modemagasin jag inte hunnit läsa än haha!

Otto alltså, vilken blomma. Instagram, vilken app! Nu vet väl att ni kan följa min vardag där? Jag är helt besatt av den appen! karmastalnacke heter jag där (också)

/K

My first flower is still going strong, I’ve lost count of the times it re-invents itself haha. Love it!