Memories of love/

Ett projekt som stått högt upp på min to-do list är att rensa ut de skåp där jag lägger-allt-som-jag-ska-ta-tag-i-någongång. Det skåpet är lite av min skamfläck på min annars perfekt strukturerade yta skulle man kunna säga. Well, well – när W skulle jaga rätt på egna viktigt papper passade jag på, och nu är jag klar! Ytan skiner.

Min mutti brukar kalla mig för ekorre, “precis som din far” säger hon. Jag vill hävda att jag ligger någonstans mitt i mellan min mutti och min far. Jag samlar med omsorg. Så när jag ändå är i full gång och blottar mitt förflutna här på bloggen tänkte jag dela med mig av några saker jag nästan alltid burit med mig – fram tills de hamnade i det där skåpet.

Älskade automatkort. Det till vänster tog jag och Kinky Karl under någon av alla våra fikor, av håret att döma är jag nog inte en dag över 21. Till höger möter ni mitt 15/16 år gamla jag och min första riktigt pojkvän John, som än idag är min bästa vän.

Förutom Åke är det här kortet nog det första jag skulle försöka rädda vid brand.

Påtal om John och våran tid som hiphopskallar har jag hur många sådana här bilder som helst. Mitt 15 år gamla jag var galet stolt över att ha en sådan “bad ass” pojkvän som dessutom förklarade sin kärlek på (då) bästa sätt.

Nästan alla mina tatueringar har jag ritat själv eller tillsammans med tatueraren. Det här är min absolut första tatuering och också min favorit: min tolkning av Karma ( har en helt galet ostig förklaring som ni får fråga om ni vill höra den)

Här har vi något riktigt oldschool. Partyinbjudan från min låg-mellanstadiepojkvän (herregud, vi var “tillsammans” hur länge som helst, säkert två, tre år) Det var bara jag som hade fått ett hjärta på inbjudan. Vi hade humörsringar som föreställde bulldogs och kunde sitta timmar inne på hans rum och lyssna på hans storebrors LL Cool J skivor. När han åkte in i fängelset flera år senare hittade jag den här igen och mindes alla gånger han stått upp för mig under vår skolgång trots att han då var poppis och jag mest uppkäftig. Jag kände att det var min tur att vara där för honom när alla andra vände ryggen till, så vi brevväxlade hela den tiden – jag har kvar alla de breven också. Än idag hörs vi sporadiskt, även om våra liv knappast korsar varann längre – är det fortfarande viktigt att visa att man finns.

/K

I found a bunch of memories that I’ve carried with me for more years than I can remember. Small memories of love lost and found.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s