This slideshow requires JavaScript.

När det här inlägget kommer upp sitter jag och W på restaurangen ovan och dejtar gärnet – med varann såklart. Dagen till ära för-firar vi min andra födelsedag (24,5 + två dagar) som egentligen infaller på söndag. Då är W dock bortrest och jag i full färd att anamma “verkligheten” så vi firar idag istället (24,5 – två dagar) Jag bokade bord enbart baserat på inredningen och att man kan beställa lösviktsgodis – jag lovar att avlägga rapport imorgon. Nu ska jag hångla!

GRATTIS TILL MIG!

/K

Jag såg precis Blue Valentine. Förutom att jag blev så himla glad över att det äntligen kommer en film som visar allt som kanske inte är sådär helt perfekt med en relation som överlevt både ett och två år så blev jag ledsen. Ledsen å alla de flickors vägnar som kommer bli krossade, krossade en gång till över Ryan Gosling. De flesta av er har väl sett “Notebook”? Jag såg den utan att veta om det, så jag mindes det inte ens. Jag är heller inte den som vill ha “en Ryan Gosling” (Däremot vill jag ha hans tröja med  hjorten på!)

Jag är hon som peppar upp sin man att se “Notebook” för att vi båda sedan ska inse att vi redan sett den och inte känt något “wow” alls. Jag är hon som envisas med att kalla honom för min man, inte för att vi är gifta utan för att han inte är någon pojke. Kallar jag inte honom för min man, nämner jag honom vid namn – för det är ju ändå självklart att han är min.

“Min man kan hantera mig, han tar mig för den jag är.”

Så säger jag alltid när någon frågar vad som gör honom till den som gör att jag inte vill vara med någon annan. Egoistiskt eller kanske lite tråkigt tänker ni. Den finaste egenskapen i världen tänker jag. Det är i alla fall det jag letat efter hela tiden, någon som inte vill att jag skall ändra på mig. Någon som vet hur jag varit, hur jag är och hur jag kommer att bli. Det är inga nya ord dock…

“Du är som du är och så kommer du alltid att förbli”

Så sa alltid min farmor. Jag trivs “för” bra själv, jag är fantastiskt egoistisk och jag ändrar inte mitt beteende särskilt mycket alls vare sig jag är en eller två. Jag har ofta tänkt att jag aldrig skulle hitta han som är OK med att hänga på när jag springer fram i livet, han som följer med men samtidigt kör sitt eget race. Han som istället ger mig den där extra kraften att trycka ner gasen ännu hårdare. Mina extra hästkrafter. Sen kommer dagen, när man inser att man sitter i samma bil. En gemensam bil – som tar oss till samma plats – i samma fart. Tillsammans.

Min man är min idol på många sätt. Han är så mycket som jag inte är men samtidigt precis som jag. Sen är han den snällaste människan jag känner, och snyggare än alla pojkbandsposters i världen.

Jag vet inte om det här låter vettigt alls, men jag vet att han förstår. Precis som jag vet att han kommer att le när han inser att det här inlägget publiceras 13:37.

/K

I found my perfect match in a man who adores me just the way I am. Who runs with me and acctually manages to keep my pace, and even makes me go faster. He makes me stronger, makes me grow faster. ‘Cuz even if we are different in so many ways he is just like me at the same time. He is the kindest person I know and he is hotter than all my old boyband posters put together.

Så skrev jag i en dagbok som jag gav bort strax efter att min hjärta gått i tusen bitar en sommardag för snart fyra år sen. Han älskade Bruce Springsteen och jag tyckte att det citatet (från min favoritlåt med just Bruce) symboliserade vårat nu raserade förhållande. När vi träffades skrev vi båda dagbok, vi båda ville inget hellre än att känna något igen och idag kan vi gå tillbaka och läsa hur vi gjorde just det. Kände alltså. Det räckte inte. Inte den gången. Inte för oss. Idag är vi vänner igen. För det var ju det vi var från början. Det är fint att hitta tillbaka, att på något sätt göra om – göra rätt. Vara tillsammans – men inte ihop.

Någonstans på vägen mot W (det är så jag ser det – alla vägar ledde mig till just honom) anammade jag det där citatet, gjorde det till mitt. Det tillsammans med de rosa molnen, som jag har varje dag med eller utan man, påminner mig just det – you can’t start a fire without a spark.

Allt eller inget. Tills döden skiljer mig åt.

/K

People often twist my arm around to read what my tatoo says. It goes “You can’t start a fire without a spark” just like the Bruce Springsteen song “Dancing in the dark” – my favourite. I once wrote it on one of the first pages in a diary that I gave to a boy who just broke my heart. Today he is my friend and I’m so happy to have him back in my life, but also very thankful not to have him as my boyfriend ha! Somewhere along the road of mending my heart and finding W I made that qoute my own – and got it tatooed as a constant reminder that it’s all or nothing.