The everyday life of me
Torsdagsbarn del 2/
Påväg till jobbet kom jag att tänka på samma saker som det här inlägget handlade om, på “styrkan att skrika åt idioter” – följt av tanken att vi borde prata mer om sex. Om dåligt sex.
Alla dessa otaliga middagar jag suttit på och hört både mig själv och andra jämföra våra sexliv; hur ofta, hur sällan, bara i sängen aldrig på köksbordet etc. Hur jag många gånger funnit tröst i att andra inte heller har det sådär “Ryan Grosling perfekt” som vi alla läst om i böckerna eller sett på film. Idag slås jag av ironin att jag tyckte detta bekräftade att jag också hade ett fungerande förhållande, för så många andras samliv såg ju likadant ut. “Då skall det väl vara såhär.” Jag brukade bli provocerad av de vänner som flera år in i matchen fortfarande var på varann sådär som jag envist hävdade att man bara var i början. Jag vet själv hur jag försvarat diverse brister med att det är den platoniska relationen som gör förhållandet – medans jag idag istället ser det som att utan den där närheten är man ju faktiskt bara kompisar. Det är ju den där delen som skiljer relationstyperna åt. Men det som gör mig mest förbannad och konfunderad är mina egna tankegångar om hurvida sexet verkligen skall vara kvittot på en bra relation? Varför har jag ens ordet “husfridsknulla” i mitt vokabulär? Jag inser att jag fortfarande är ganska ambivalent i frågan. Jag vill numera tro att om relationen är bra är sexet bra och vice versa. Mina risiga erfarenheter är dock fortfarande i majoritet tyvärr. Knäppt att det skulle ta nästan 26 år innan jag började ifrågasätta. Innan jag insåg att sex faktiskt bara kan vara roligt och innan jag faktiskt förstod hela den där grejen med att vara någon så nära som det bara går. Att det faktiskt finns olika typer av bra sex.
Skall jag vara helt ärlig så gör det insikten mig så himla rädd, jag håller fast i den smått panikartat. För långt där inne skriker den gamla hunden som inte vill lära sig sitta att det här bara är en fas. Att det här bara är början.
Idag är det 56 dagar (när det här inlägget påbörjades var det 77) kvar tills jag fyller 27 – den ålder jag alltid tänkt att jag skall krisa på haha! 30 har aldrig känts läskigt, men däremot 27. Men istället för någon krispanik myser jag istället på känslan att jag idag ser mer. Jag tänker mer och känner mer. Lite som att de 26 åren som passerat puttrat som en chiligryta och först nu kan jag sluta röra om och bara njuta av smaken. Jag låter halva den gigantiska skjortan hänga utanför shortsen, för jag är inte riktigt redo att ha hela instoppad. Benen är som vanligt fulla av blåmärken jag inte vet vars de kommer ifrån och för en gångs skull har jag borstat håret.
Jag är ett torsdagsbarn, född i november. Precis innan både veckan och året tar slut och börjar om.
Kanske kommer jag alltid vara såhär, slarvigt strukturerad. För över två år sen skrev jag orden ovan, och benämnde då torsdag som slutet av slutet på veckan – fast det är den exakta mitten av en vecka. Tidsbegreppen ändras. Jag ändras. Och en början behöver nog inte alltid vara början på slutet.
Kärlek
/K
På min gata i (den nya) stan #LÅ/
Jag har blivit en sådan som renoverar ehmn… Eller jag och jag – har väl snarare insett hur bortskämd jag varit med päron som “gärna” fixar. JAG har nämligen noll koll på mönsterpassning, spackling eller något där i krokarna. Sen har jag ju alltid bott i hyresrätter också – och tacksamt ringt förvaltarna när något barkat. Nu bor jag ju (tadaa) i en bostadsrätt och är helt utlämnad till svindyra hantverkare och allmän kapitalism. Under den senaste veckan har det dock visat sig att jag är tillsammans med arga snickarens brother from another mother – och att dennes familj givetvis är fixar familjen numero uno: win! Efter någon slags insikt om att jag också vill kunna fixa sådant här åt mina barn bestämde jag mig för att skaka av mig finfasonerna och försöka lära mig något haha! En hel del vin senare kan jag iaf skruva fast en list lol.
Vi har en superfin (men om än en gnutta för liten) lägga vars kök och hall äro fixat sedan innan jag flyttade in – tacksamt nog helt i min smak. Kvar är/ var sovrum, badrum och ett halvt vardagsrum – och såhär tre månader av samboskap in i matchen bestämde moi att allt skall vara klart tills min födelsedag. Ensambarn vs mellanbarn = två x skorpioner = let’s go. Dag två blev vi utan garderob efter att ha “tiltat” när den horribla jysk-historian svällde när vi försökte rädda den genom att måla om. Så i skrivande stund är vår garderob prydliga små högar på golvet: very luftigt – och ändå mer passionerat än de garderober jag hittar via google. Letar sedemer frenetiskt efter övergivet klädskåp på diverse loppisar – alla tips mottages! Oh well, efter en vecka sovandes på vardagsrumsgolvet flyttade vi hur som tillbaka in i sovrummet igår. Tänkte vi skulle ta en titt:
H hade köpt tapeter innan jag flyttade upp, och om jag skall vara ärlig såg jag på dessa med en enorm skepsis. Kan även ha benämnt dem som “bakfyllans värsta fiende” etc… Men det blev ju såklart hur bra som helst! Här ser ni vår läshörna, äntligen kom min älskade stringhylla upp och kunde fyllas med de bästa böckerna från flyttkartongen märkt “prettofezt”
På min sida av sängen finner vi guldklimpar som centralbadet (kanske vackraste platsen i hela Stocktown city), min farfar, ett skepp hittat i återbruksrummet i 165 och en drömfångare (som kom upp sen) + min gammelmosters finaste lampa och röda ljuslyktor såklart.
Vi har ett “dött hörn” i vårt kök, där det nu bor ett string-blombord med orkidéerna Otto 1-3 på. Igår kompletterades det av denna geniplansch som letat plats sedan 2011.
Sista pillet i hallen är ju att få upp spegeln, ska bah hitta en betongborr först. Jämte spegeln har ser ni vår badrumdörr – läs nästa projekt. Snubblade över det här magiska kaklet förra veckan – men 2500 kr per kvm satte stopp för den kärlekshistorien. Blä.
End of renoveringsnonsen. Väkommen hem till oss!
Chip chip och kärlek!
/K
24 augusti 2014/
Det luktar höst i Luleå, och har gjort det i nästan en vecka. Det är en vecka innan den doften brukar komma till Stockholm. Den 25 augusti brukar den doften nämligen komma dit – ett för mig enkelt datum att minnas då det är en av mina bästa vänners födelsedag.
Imorgon är det alltså ett år sen jag satte mig på tåget till Örebro – där alltså denna bästa vän huserar – helt övertygad om att livet nu var helt åt helvete. Ett år sen jag läste den där boken jag fortfarande inte läst ut. För plusminus två veckor innan – för ett år sen – hade ju hela livet vänts upp och ner, även om det tog nästan två månader till innan jag vågade berätta det för er.
Jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på det. För det känns som ett helt annat liv. Det är lite mer än ett år sen jag tog examen från Berghs och sa upp mig från statens nöjespalats. I juli hade jag firat ett år på Bannerboy men istället firar jag snart tre månader på Meraevent. Snart firar jag sex månader tillsammans med Han med H, som väckte mig med orden “jag är kär i dig” idag. Han som inte är han som jag trodde allt var packat och klart med – vi som alltid beskrevs som “det perfekta paret” och vi som lämnade en hel bekantskapskrets i chock när vi gjorde slut. Fast vi egentligen var anything but… Så många bra beslut har följt vad jag då beskrev som “det bästa beslut jag tagit” – som att flytta till Luleå på tredje dejten t ex haha, vilket lätt är det smartaste jag gjort.
Minns ni att jag skrev såhär?
Visst sörjer jag kanske mer det som inte blev än det som var. Men det för oss vidare till det kanske häftigaste av allt – det som blir (presens) – det faktum att jag vet att det som komma skall är så värt det. Note to self.
Ja jävlar vad rätt jag hade. Hur som – summa summarum – är det helt galet hur mycket som kan hända på ett ynka år! Glöm-aldrig-det. Kan inte rå för att undra vad jag kommer skriva ett år från idag?
Fortsättning följer.
Kärlek
/K
@karmastalnacke/
Jag har haft instagram i 117 veckor, alltså i snart på 2,5 år – helt galet! Ännu galnare är det att jag under den tiden har lyckat knäppa 4566 bilder = 39 bilder i veckan (!) Jag skyller på någon slags quarter-life-crisis a’ “fånga livet innan det springer förbi” Fast ibland kan jag inte låta bli att tänka att jag kanske missar livet just genom att se det så mycket genom en lins – men oh well – framförallt tycker jag att det är roligt att ta bilder. Instagram har desutom fått en helt annan betydelse sedan jag flyttade från Stockholm. Det händer så mycket nytt nu att – även om jag skulle vilja – skulle jag inte hinna berätta allt. Plus att mina vänner numera är utspridda över hela världen och det är väldigt fint att kunna se vad de har för sig trots mils avstånd.
Men när jag förra årets ställdes framför insikten att “ingenting är heligt” – ni vet, när allt vändes upp och ner och det som jag trodde varit mitt delats med betydligt fler än bara mig. Då fick jag panik. Jag kände att jag hade tappat “kontrollen” som ett resultat av andras agerande. Så snudd på maniskt började jag bygga murar och i detta murbyggande gjorde jag min profil privat. Något jag egentligen kan tycka motverkar instagrams syfte – men för mig blev det ett sätt att rädda det som räddas kunde. Då. Nu är det egentligen ingenting som behövs räddas längre, men det känns ändå som fint att veta vilka som ser in i min lilla vardag. Göra det till mitt aktiva val, och inte någon annans.
Med det sagt, vi som ändå delar så mycket här – var inte rädda för att lägga till mig trots surt privat-tecken! Jag ser att ni klickar på instagram-länken till höger några gånger om dagen och det vore ju hur mysigt som helst att få se vad ni sysslar med på dagarna också. Det är ju ändå det finaste av allt med sociala medier, att vi möts.
Här kommer ett smakprov ur de senaste veckornas observationer:
Hoppas vi ses snart! Kärlek.
/K
Konsten att släppa taget/
INSIKT! Jag har nu lovat mig själv att inte säga nej direkt, så som jag gjorde förr. Eller jag jobbar på att inte göra det i alla fall. Förr vägrade jag (ju) prova nya saker (som inte var min egen idé från början osv) eller ändra planer i sista stund, jag brukade kalla det “asperger-light”. Någon gång bad jag till och med min mutti att ta med mig och kolla upp det på riktigt. Hon har dock studerat diverse bokstavskombinationer och konstaterade snabbt att det bara var inbillning – en jakt på något att skylla på istället för att bara ta tag i skiten. För ironiskt nog är detta ett beteende jag bara kan applicera på mig själv privat, i arbetslivet är det ju en av mina styrkor att jag lätt kan anpassa mig efter en ständigt rörlig tidsplan.
H är tvärt om, såklart – han provar på allt. Jag tänker att det har smittat av sig, för det har i alla fall satt min egen absolutist i perspektiv. Jag vill inte vara sådan längre, punkt. Men det är klart, haha, det är inte helt lätt att lära en gammal hund sitta.
Denna man alltså. Han som jag tittar på och tror att jag skall gå sönder för att jag känner så jävla mycket.Blir stundtals helt matt av denna känslofylla. Han med H. Han som får ut mig i vattnet efter bastun, fast jag sa nej från början.
Det är så förbannat häftigt att vara människa, att inse att inget är konstant – framförallt inte jag själv. Tänker att det är det som är livet, det där livet som jag höll på att springa förbi. High five!
/K
My point of view #latergram/
Jag älskar Luleå, om ni inte hängt med så långt 🙂 Av andra anledningar än att jag har en magisk man som behandlar mig som en jävla drottning take note. Maybe it’s just puppy-fucking-love men oh well, tänkte visa lite varför hur som:
1) Solen går som aldrig ner här på sommaren. Såhär såg det ut när vi gick hem runt midnatt igår.
2) Jag tar timslånga promenader med Valle runt Norra hamn och Gültzauudden, läs bryggan und playan
3) Min fantastiska jävla man aka H tog med mig till sin morfars mark idag. En av de många anledningarna till att jag dör för honom är hur peppad han blir när han är passionerad över något – i detta fall hans nörderi läs all in närodling och framtidsdrömmar om växthus. Jag sprang (okej lunkade) mest runt och var hypad över påminnelsen om hur mycket jag älskar den här typen av enkelhet. Ingen jävla reklamhype här inte.
I sommar myser vi i huset nedan på helgerna, yes alltså!
Puppylove and out!
/K
From LÅ with love #latergram/
Hej hej från LÅ!
Här sitter jag och poserar framför den sinnessjuka tapeten som återfinns i vardagsrummet. Såhär ser en utvilad person ut hur som helst. Fick frågan om det enda jag gör nu för tiden är att äta och sova haha och well – svaret på den frågan är rätt och slätt JA. Älskart!
Så vad gör jag egentligen om dagarna? Jag har ju två veckor till av ledighet (läs flyttkaos) innan jag kickar igång på Meraevent 3/6.
Till att börja med hänger jag ju mest med de här karlarna:
… Iförd min andra passion i livet, läs awesome sneakers. Så ofantligt nöjd med detta haff! Jagat dem som en dåre via alla kontakter ever tills de damp ner på Sneakersnstuff precis innan jag åkte upp hit.
Sen äter jag ju som sagt en del haha, inte helt otippat kanske – då H råkar vara ett jävla geni till kock både hemma och till yrket. I måndags firade vi min 26,5 års dag med fläskpannkaka all inclusive med bacon och glass!
Annars myser jag mest runt, upptäcker LÅ med Valle by foot och myser med fint folk på Kulturens hus terrass när solen är framme. Hunnit med en pubquiz på Bishops (Pet sounds släng er i väggen lol) också. Sen läser jag igen, så himla fint! Passat på att gå lös på nya pennor (äntligen hittat ett ställe som säljer Sharpies <3), notebooks och skissblock också. Kreativitetens återtåg går alltså fint – check!
End of nonsens. Vi hörs snart!
Kärlek
/K
About damn time/
Åh hej saknade ni!
Jag vet att det varit tyst här – i veckor. För mig är min blogg ett sätt att skriva rent mina tankar, bena ut mina känslor – men livet AFK kräver ibland att jag måste vara tyst, vänta med att dela med mig. Det är viktigt för mig att skriva om riktiga saker, och när jag inte kan/får drabbas jag av lite “writers block”.
De senaste veckorna har varit helt galna, mycket hysh hysh och papper. Äntligen kan och får jag berätta för er vad som händer, och jag är så taggad att få dela med mig av livet igen, ett liv som gjort en 180 graders vändning. En gryta som äntligen puttrat klart.
“Vi är ett lag, och saknas det nyckelspelare så spelar vi helt enkelt inte lika bra.” Så sa jag till H igår innan vi somnade. Han hade varit i Riksgränsen i fem dagar och jag var kvar hemma – i Luleå. För så är det, att jag bor här nu! I en bostadsrätt mitt i stan tillsammans med han med H (som numera även är han med mustasch – bästa!) I onsdags skrev jag på pappren för mitt nya jobb som kreatör och strategisk projektledare på fina meraevent och nu väntar tre veckor av flyttkaos innan jag officiellt kan kalla mig expat.
Det senaste året har varit ett m-a-y-h-e-m, ni som har följt med mig ett tag vet att jag har gått igenom en examen från ett turbulent år på Berghs, dödsfall, break up, bodelning och andra bomber och granater – utöver den pärs som var att bli projektledare “på riktigt” på världens bästa Bannerboy.
Det är ingen klyscha att saker och ting sätts i perspektiv när en hamnar på en plats där man mår bra. Det var precis det som hände när jag träffade H, när jag landade, när jag stannade upp och kände efter. När jag kände efter, när jag fick perspektiv – insåg jag att jag var så fruktansvärt trött. Min kropp sa ifrån och jag som nästan aldrig blir sjuk drogs helt plötsligt med migränanfall, sjukslängar som höll mig fast i sängen, annalkande magsår och ett fokus som kom och gick i technotempo. Helt plötsligt spelade det ingen roll att jag jobbade på världens bästa arbetsplats, att mina vänner är mina största idoler eller att jag äntligen släppt andras bagage. Jag var bara trött, jag var inte alls varken den anställd eller den vän jag ville vara – men framför allt var jag inte den jag vill vara. Så efter Amsterdam (en förövrigt helt magisk resa) gjorde jag min sista vecka på Bannerboy och onsdagen efter åkte jag upp med två fulla resväskor och en hund (är hundvakt åt Fayes genihund farbror Valle) till Luleå. Jag kom hit med en önskan om att få tillbaka min kreativitet, min energi och min pepp. När jag redan på torsdagen blev inkastad i ett pitch-spån-möte på meraevent visste jag att jag hade gjort rätt – det är ju här jag skall vara. Nu skulle man ju kunna tro att detta innebar att jag bah körde på, men nej – jag fick givetvis panik och ringde mina bästa bitches och hyperventilerade haha! Vad håller jag på med, bo i Luleå, hur gör jag med lägenheten, hur får jag upp Åke, gaaaah, bröööl osv… Åter igen visade mina jävla hjältar till vänner varför de är bäst med en kollektiv version av följande budskap “Är du kär i H och i en arbetsplats och båda råkar ligga i Luleå är det väl inte något att orda om god damnit?” Snipp snapp slut – sista veckan i maj flyttar jag ut.
Det är klart jag är livrädd, herregud det strider ju mot varenda liten cynisk princip i min kropp att “flytta för en jävla snubbe” – lämna mina vänner och mina älskade Bannerboys. Men någonstans där bland sportreferenserna insåg jag att jag faktiskt inte flyttar för “en jävla snubbe”… Jag flyttar till.
Jag flyttar för mig.
Kärlek
/K
Home away from home #LÅ #latergram/
Att jag ser Kiruna som hemma är ju ingen nytt under solen. Jag kan varje gran och isplätt som min egen bakficka. Men det är ju en annan typ av hemma, där kommer jag ju hem till släkten och blir typ tio bast gammal igen. När jag satte mig på planet från Luleå i måndags morse slogs jag av känslan att jag skulle åka bort och inte hem, vilket må vara helt sinnesrubbat med så var det.
Jag brukar säga att Luleå är så tyst att jag faktiskt hör vad jag själv tänker, det är inte så mycket annat som stör. Jag kan befinna mig i världens hetsigaste miljö för att sedan gå ut på gatan och mötas av total tystnad (bortsett från vinden som slår mot isen) Jag vaknar tidigt av mig själv, somnar utan problem och av någon outgrundlig anledning finner jag någon typ av ro i att städa där. Medan H nog tycker att jag far runt som en virvelvind ser jag det som att jag faktiskt har ro att “plocka lite”. Jag promenerar överallt också, måhända för att Hs lägenhet ligger mitt i stan – men inget är som långt bort. Inte som hemma i Hässelby där jag ibland stannar hemma av ren lathet, för att det är “för långt” in till stan. Jag börjar hitta överallt nu också, och ibland tar jag ett extra varv om jag hittar en väg jag inte gått på än. Jag vet ju att jag oavsett alltid hittar hem. Jag skrattar lite åt att det mesta heter precis vad det är, så som shoppingcentrumet som heter “Shopping” eller pilatesstudion som heter “Pilatesstudion” Det är enkelt, lite som min bricka som det står “Bricka” på. Inga konstigheter, ingen hype.
Jag har ju redan skrivit om att H sänker min puls och så är det ju, men jag blir nog lite mer hakuna matata där rent allmänt. Håret är lite rufsigare, sminket lite sällsyntare, frukostarna lite längre och kaffet hinner aldrig kallna (då jag inte springer ifrån det) Inte heller planerar jag så mycket, ibland ringer det på dörren (som H inte låser) och någon glider förbi – jag fastnar under täcket på balkongen i timmar, går hela varvet på isen och fastnar med kameran lite överallt. Jag ser mer, då jag inte stressar förbi.
Det tar någon vecka att komma tillbaka mentalt till Stockholm varje gång. De första dagarna går jag fortfarande rätt långsamt, vilket inte alltid är helt kompatibelt med det liv jag ändå har här haha. Jag brukar säga att jag känner mig som en Stockholmare i Kiruna och som en lapp i Stockholm. Det är 123 mil mellan Stockholm och Kiruna – och med tanke på min drivveds-persona så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så hemma lite förbi mitten av den sträckan. Men sen kommer jag hem till mina andra boyfriends och wifeys och inser att en stor del av mitt hjärta ändå bor här också.
Home is where the heart is: någonstans mellan huvudet och höften alltså.
Kärlek
/K
You can't start a fire without a spark 
