Ikväll bjöd min fina vän Michelle ut mig på konsert all inclusive med vitt vin och kärlek. Jag har egentligen tusen saker att berätta om som är roligare än denna. Men ikväll hände något som fick mig att se svart, svart på ett sätt som jag glömt att jag var kapabel till. Svart på ett sätt som gjorde att jag ville ställa mig upp och skrika och slåss. Svart på grund av okunskap och trångsynthet. Ett ämne som är all over the place nu för tiden, på grund av pepparkakor, Disney och brist på perspektiv. På grund av brist på förståelse.

Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke. Jag är svensk, tysk, polsk, fransk, norrlänning, bögbarn och “gud” vet vad. Jag är 26 år gammal och jag är tredje generationens invandrare. Min mormors flicknamn är Szybalzky. Jag talar svenska, engelska och tyska. Delvis på grund av b-språk i skolan men framför allt för att jag är uppfostrad av tre fantastiska tyska kvinnor. Nämligen min mamma, min moster och min gammelmoster. För mig fanns inget alternativ att läsa något annat b-språk än tyska. För mig var tyskan en självklarhet att ta vidare på universitetsnivå och för mig var Tyskland ett naturligt val att göra min praktik pre examen i. Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke och jag är tysk – också.

Klockan är strax innan midnatt och jag är på väg hem via pendel. Mitt i mot mig sitter en hen som frågar mig vart jag kommer ifrån – som så många gånger förr – jag svarar att jag är både svensk och tysk – även detta, som så många gånger förr. Hen mitt i mot mig förklarar att hen läser historia på Stockholms universitet. Att hens doktorandavhandling handlar om hur Hitler är den enda man som vågat stå upp mot USA. Hen berättar även att hen kommer från ett land som levt under samma sorts förtryck som Tyskland levde i under Hitler. Trots detta hävdar hen att alla tyskar som överlevde andra världskriget är nazister. Visst kanske jag borde ryckt på axlarna och låtit denna gå (han kanske sitter här och hittar på) men här sitter jag med vetskapen om allt vad min familj har gått igenom. Min familj som på ena sidan suttit i fångläger på grund av att de bodde i “fel” del av Tyskland – en del av Tyskland som idag räknas som Polen. Min familj som aldrig kom tillbaka – som än idag står som “saknad” i registren. Min familj som på samma sida fick välja mellan att dö eller att arbeta för Hitler. Rent karskt. Min familj som sedan skämts över detta hela sitt liv. Som slagits med känslan av att det är orättvist att de fortfarande är här, vid liv. Jag har timmar av inspelade historier, historier som aldrig får glömmas bort. Om bomber och död, om segregation och om diskriminering. Historier som jag, min mamma och min moster som andra och tredje generationens invandrare (och alla andra också för den delen) bär ett ansvar att föra vidare.

Jag har aldrig någonsin skämts för min härkomst, eller på något sätt förringat den även om den “på papper” bara är en fjärdedel av min genetik. Jag är uppfostrad som tysk, bland annat, de tre personer som tagit mest ansvar för mig har fört den stoltheten vidare och jag skulle aldrig någonsin förminska den. Jag är jävligt känslig gällande min familj, såklart, då båda sidorna representerar grupper som utsatts för förtryck. Detta medför att jag ser svart när något “hits close to home”. Jag ser svart när någon inte kan se helheten, se de olika perspektiven. Jag vet inte hur många gånger jag nämnt att jag är tysk och jag fått nazist-“skämt” slängda i ansiktet. För att alla som levde i Tyskland under andra världskriget var ju nazister, eller? Inte någonstans kan det ha varit en fråga om överlevnad? En önskan om att återförenas med de man älskade? En fråga om förtryck? En fråga om rädsla? En fråga om liv och död?

Åter igen, har vi inte kommit längre än såhär? Vad är det egentligen som händer på SU? Klart att alla är berättigade till sin egen teori, men vafan?

Jag heter Moa Charlotta Karma Stålnacke och vet inte alltid vart jag är på väg, men jag vet i alla fall vart jag kommer ifrån.

God natt.

/K