Jag tänker att det är lite av en post break up standard att hänga med motsatser till sina ex. I relationsformer som också är raka motsatser. Jag är inget undantag, min egen förvåning till trots. De senaste dagarna har jag klurat en hel del över detta faktum. Över att mina preferenser ändrats på fler plan än ett. Varför är det på detta viset? Jag kommer ändå ifrån delad ekonomi, ett komplett hem med vinglas vi valt tillsammans, delade drömmar om framtiden, gemensam semesterplanering etc etc. Ni förstår konceptet. Ett delat liv. Jag vill inte dela mitt liv med någon just nu. Det är min senaste insikt. Det finns heller inget som säger att det är det som måste hända. Ny insikt två. Allt behöver inte bli så förbannat seriöst. Insikt tre.

Däremot börjar jag, trots ovan nämnda insikter, bli lite sugen på att bli wine-and-dine:ad. Bortskämd och uppvaktad. Detta är ju garanterat en helt ny sida av mig. Efter 26 bakom en mur av självständighet och anti-gull vill jag helt plötsligt ha blommor budade till jobbet. Jag skrattar också åt mig själv, ni är varmt välkomna att haka på. Jag är så fruktansvärt osugen på att vara den som tar iniativ, uppvakta och vara hen som tar för sig. Lika bra att ni skriver ner detta hörrni.

Det är ett komplext sug I tell you, för allt jag nämner ovan ingår ju i någon form av förspel till just det där jag inte vill ha – det seriösa. Frågan är ju om det finns något mellanting? Jag hoppas det. Jag jobbar på det. Tänker att det är mycket möjligt att jag är lite “skadad” av att ha levt i en regelrätt packad-och-klar-relation, som desutom startade med en vänskapsrelation – alltså inget dejtande. Framför allt är det nog så att mina 26 år av framfusighet a’ tar det jag vill ha har satt sina spår, och jag är fullt medveten om att jag har ett rykte om mig att inte vara den enklaste nöten att knäcka. Tappat räkningen på antal gånger jag fått det förklarat för mig att jag “inte ser ut som att jag behöver någon.” Dock blir jag lika frustrerad av det där uttalandet varje gång, vaddå b-e-h-ö-v-a någon? 1) Hur ser man behövande ut? 2) Varför skulle det vara något negativt att inte behöva någon? Det är väl för fan inget behov att ha någon vid sin sida, eller? Äta och sova – där snackar vi behov.

Hur som, skulle vilja påstå att either way skjuter jag mig i foten. Så jag fortsätter helt enkelt att lalla runt i min nya bubbla av relationsfobiska-frigörelse tills shit makes sense helt enkelt. För i grund och botten vill jag ju bara ha roligt, och det har jag ju utan tvekan just nu.

End of skitzo.

/K

Herregud, vad är det som händer med mina preferenser när det gäller män?! Här har jag gått runt i godan ro i ett halvt liv och dött för långa, smala, gaddade dudes, läs heroin chic. Nu helt plötsligt är dessa män totalt ointressanta och jag blir helt till mig av – wait for it – muskler. Yup you heard me, härligt hälsosamma semi-biffar som kan slänga runt med mig som om jag är en liten kaffekopp. Vem är jag? Känner mig lite som en Apple copy “This changes everything. Again.”

Baggy mjukisbyxor långt ner på höftbenen – bröl. Det vill jag ha i födelsedagspresent haha, i kombination med en blick som avväpnar och kaffe på sängen. Sen behöver vi inte bli ihop och bla bla bla, bah släng runt mig lite.

Tack på förhand.

Jag fick frågan om jag tagit en paus från bloggen. Blev  lite häpen och tänkte att nej det har jag ju inte – gick in och kollade och kunde snabbt konstatera att frånvaron är talande. Det händer så mycket i livet just nu, dagarna smälter ihop och jag vet inte alltid vad som är upp eller ner. I vanliga fall brukar jag skriva för att få tillbaka kontrollen, lagra och reda ut. Fast den här gången är jag rädd – rädd för att släppa ut vissa saker i kosmos. Inte för att de blir mindre eller mer verkliga för det utan mest för att jag är rädd för att de skall gå sönder då. Jag är inte redo. Samtidigt som  jag bara vill sula ut allt – dra av plåstret, kasta sten i glashuset. Känns som jag värper på mitt innersta – så att skalet inte skall gå sönder och innehållet dör.

Istället lyssnar jag på Shout Out Louds, jobbar, tränar, målar naglarna blodröda, gräver ner mig i jazzhistoria och dricker kaffe svart som natten. I förd halsduk inomhus, under två täcken. För jag fryser mest hela tiden nu, känns som om jag fryser hela vägen in till skelettet. Rosen på mitt skrivbord har vissnat men jag kan inte förmå mig att kasta den, fast den inte ens kommer från någon speciell – utan från en PR kupp SL körde för flera veckor sen.

I don’t want to feel like it’s an end of a summer.
Let’s not fall back to sleep like we used to.