This too shall pass/

Ni är så fina, alla ni som läser, skriver och mailar – berättar era historier och motiverar mig att fortsätta skriva. Att berätta. Att ha en blogg är ett ansvar, jag är trots allt ansvarig utgivare av mina egna tankar. Hur knäppt det än låter. Jag försöker skydda berörda parter (inklusive mig själv) samtidigt som jag försöker berätta historier som är viktiga. Som behövs. För ni berättar att de hjälper, våra historier blir lixom en. På många sätt sitter vi i samma båt. Men i en annan hörna av ringen står en del av mig och skriker att en del av historien saknas, att allt bara inte är ett enda stort rosa insiktsregn.

För om jag skall vara helt ärlig – så är jag inte stark jämt. Så rationell som jag kanske verkar. Det finns kvällar då jag fortfarande tror att jag skall gå i tusen bitar. Då jag bara vill krypa upp i den soffa jag nu sålt, hålla om mina knän och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Ibland får jag min vilja igenom (bara i en annan möbel) Kvällar då jag ifrågasätter precis allt, avskyr precis allt och absolut – utan tvekan – känner mig ensammast i hela jävla världen. Kvällar jag inte förstår vad fan det är som händer. Kvällar jag försöker resonera sönder mig själv, då “Herregud, det här är ju ändå inte din första break up!” ligger i öppet krig med “Fast det här är inte samma sak, jag har aldrig separerat förut!” Det finns musik jag inte klarar av att lyssna på, delar av sängen som fortfarande är orörda och även om jag peppat all denna “closet space” så hänger fortfarande inga av mina plagg där. Det finns inget rätt sätt att göra slut, ingen logik som egentligen går att applicera – det kommer suga i vilket fall som. Ibland bara för en kort stund, ibland för ett långt jävla tag. Ibland kanske det känns helt OK i flera veckor följt av en spontan krasch från klarblå himmel. Det går inte att förutspå. Det enda som går att göra är att tillåta sig själv att känna precis allt, för det är också det enda vi kan göra. Känna. Vara människor. Vi kommer att skratta ibland, kanske till och med ofta – tills vi en dag bara skrattar mest jämt.

Hoppet är det sista som sviker människan, klyschigt men sant. Så tack. Det må vara en jävla raksträcka full av obekväma sanningar och trötta träd – men tamigtusan – vi kommer att komma fram.

/K

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s