Mycket på gång nu – mycket jag inte kan berätta än. Just nu är vi bara så sjukt tacksamma och peppade över finaste Jays headphones som sponsrat vår presentation imorgon. Kärlek.
Ni kanske upptäckt en del nytt på bloggen också, sådär uppe i högra hörnet. Jag är så sjukt stolt och ser fram emot det här samarbetet oerhört mycket. Vi inleder det med fest imorgon!
/K
Jays headphones sponsored our presentation tomorrow – awesome! Alot of stuf going on now, alot that I can’t tell you about now. But as soon as I can I will tell you, promise! But for now you might have notised the Vice logo in the right corner? I’m so proud and happy about this, and tomorrow we start it all off with a party! Yey!
Idag hade vi mitt kära Svenska spel (min arbetsplats) på skolan, vilket jag tyckte var oerhört intressant då jag äntligen fick höra mer om problematiken att marknadsföra något som knappt får marknadsföras. Det var något jag sa att jag ville jobba med på min intervju på Berghs – monopolreklam. Det är oundvikligt att blir nördigt insatt och intresserad efter fem (!) år inom en koncern. Spelansvar är väldigt komplext men samtidigt intressant. .
En fråga jag ställde, som kanske inte hör till just monopol och spelansvar, är hur det kommer sig att all Svenska spels reklam hittills varit så oerhört heteronormativ? Svenska spel för mig handlar mycket om gemenskap och att göra saker tillsammans, oavsett om det gäller lagsport eller bingokväll – men när måste tillsammans innebära hetro? Svenska spels representant höll med mig, och sa att de är något de jobbar mot att bli bättre på. Fint.
Fast detta är ju LÅNGT ifrån ett problem som gäller enbart Svenska spel. När jag kom hem ikväll var jag helt enkelt tvungen att googla. Föga förvånande fann jag inte allt för mycket, speciellt inte svenskt. D&G är min mest frekventa hit och inte heller detta förvånar, då jag analyserat skiten ur deras kampanjer under min tid som aspirerande modevetare på SU. En däremot oerhört otippat “fynd” a’ google är IKEA Italiens reklam (se nedan) Ironin är påtaglig.
Just den här H&M kampanjen har jag aldrig reagerat över att den skulle anspela på bi- eller homosexualitet, men när jag googlar är det diskussionerna kring just denna som dyker upp mest frekvent (i Sverige) Jag har alltid sett den som en hyllning till kvinnlig närhet/vänskap. Motsvarande tankar hade jag kring D&G (numera) oerhört pang på reklam – fram tills jag började läsa kursen “Mode, makt och män” på SU (D&G är ju dock lika Adonis fixerat som all ads hetro…) Vet inte vem det säger mest om? Frågan är ju vad som gör att just den kvinnliga närheten i hushålls-H&M upprör googleflödet så mycket mer? Att den är överallt till skillnad från D&G vars reklamer är mer frekventa i magasin? Vad tror ni?
Ikväll valde jag att fokusera på manlig framställning, mest för att sätta en gräns för mig själv och längden på det här inlägget. Problemet är dock lika påtagligt oavsett bi/homo/trans. Givenchy är ju ett av få modehus som “vågat” fronta kampanj med trans – som i och för sig råkar vara designers egna assistent – men ändå.
Tänkvärt är också att bi/ homomän framställs i nästan uteslutande sexuella situationer kontra hetrofamiljen i Mio soffan. Jag vill höra era tankar kring detta ämne (finns ju hur mycket som helst att säga eller hur?) Go banans! Tills vidare lämnar jag er med mina starka rekommendationer att läsa detta inlägg om ämnet.Du kan även klicka på samtliga bilder för att komma till mer info om just denna (källor)
/K
Why oh why is it so hard to take those steps towards a more equal commercial society? Show all kinds of love in ads? And when a gay man is shown in an ad – why does it have to be sexual? A penny for your thoughts?
Inne på timme åtta. Vet ej när jag kommer hem. Slutspurt på förpackningsdesign projektet och det känns i hela kroppen – och bloggen. Vi har hunnit varva powernaps med tandvärk med allt och lite till.
Efter timme sex så begav jag mig ut i spöregnet för rödvin och potatis. Dyngsur återvände jag till bästa lägenheten för att styra husman och energi.
Världens bästa grupp.
/K
Today and tonight my focus been making the creative process work. Being a good team member. Sometimes it means cooking, drinking wine and bringing love to the table.
Hedi Slimane är inte längre Dior Hommes magnifika designer men åker fortfarande runt och samlar på sig vackra män att arbeta med. Män som i nio av tio fall krossar adonisidealet. Ett ämne jag gärna pratar om i tid och otid – och skrev min slutessä i i våras om.
I love Hedi Slimanes way of portraying males. Not only because the picturesshow my own preferences in a partner but simply bacause he dares to glorify something else than Adonis.
Sådär tre år efter alla andra fann jag dessa bilder från Vouge US “Shape Issue” som jag hatar att älska. Vid första anblicken älskade jag de här bilderna. Wow tänkte jag, Annie Liebowitz alltså. Lite som om jag vore programmerad att älska allt hon gör. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig känslan av obehag. Något i min kropp bara sög till. Sådär som det ibland gör när man bara vet att något inte står rätt till.
Ta er en titt på bilderna och känn efter själva, så skrivs vi längre ner.
Kan det bli mer normativt? Som Mimmi sa: “Där kan vi ju verkligen snacka att spä på könsroller om stora starka män och tjejer som små söta atribut” Visst att det handlar om personliga preferenser – men komigen. Beauty and the beast? Här ligger inget krav på männen att vara snygga – de är ju framgångsrika inom något så mansdominerat som sport. Kvinnorna är iochförsig dominerande inom modellyrket – men jag ser inga olika former? Ser på behind the scenes och får det konstaterat att “Vi atleter och modeller har egentligen samma tänk – vi vill bara leva hälsosamt och ta hand om våra kroppar.” Jaha, eller?
Jag råkar kanske besitta ett extra stort intresse för hur män porträtteras i modesammanhang kontra kvinnor. Å lika mycket som kvinnorna förminskas till objekt så tycker jag att de här bilderna fördummar männen. “Se på mig, nu kanske jag inte blev så himla attraktiv men eftersom jag blev bra på andra saker och desutom rik så får jag hänga med topmodeller ändå!” Åter igen ligger ju denna värdering i denna författares ögon. Hur går era tankebanor? Är jag helt ute och cyklar? Är det jag som fördummar?
Nej du Annie Lebowitz med team. Bättre än såhär kan ni.
/K
I loved these pics at first but then they just pissed me of – can we go more backwards in time than this? Big (not-so-handsome-but-oh-so-rich) men and these tiny little ladies that makes money looking good (no hate) The cave called and wanted their lifestyle back.
Det var många år sen jag fick panikångest. Den där förlamande rädslan att det aldrig någonsin kommer riktigt bli bra. Den där känslan som gör att jag mest vill lägga mig ner och aldrig behöva inse att det kanske inte blir så. Den känslan kommer tillbaka när jag tänker att jag kanske aldrig någonsin kommer få bo i Berlin. Drömmen om Berlin. Den stad där mina lungor fylls av lycka. Där jag börjar skratta omotiverat bara-för-att-jag-är-så-jävla-lycklig-över-att-vara-där. Där jag dansar till töntigt för mig själv för att jag som inte vet vart jag skall ta vägen av pirr i kroppen. Den plats där jag skiter i vart jag bor, hur mycket pengar jag har eller hur trött jag är – bara vi får vara tillsammans.
Hur skall jag någonsin kunna ignorera den kärleken? Den känslan. Om jag gör det kommer det kännas som om jag aldrig riktigt är hel. Så känns det faktiskt. Det är svårt att förklara. Men från den första sekunden jag spenderade i Berlin visste jag att det måste bli vi. För varje år, månad, vecka, dag, timme, minut, sekund som passerat sedan dess har jag drömt och planerat för mig själv hur det skall gå till. När jag tänker på att det kanske aldrig blir så, försvinner luften ur mina lungor och för en stund kan jag inte andas. Det gör fysiskt ont i mitt bröst och jag blir så jävla ledsen att jag inte orkar göra något alls. Vad är vitsen?
Just nu är min största oro, rädsla att det kanske inte kommer bli så. Vad gör jag då? Jag måste tänka den tanken. Vara realistisk. Varför måste jag det? Varför måste jag tänka så? För varje gång tanken av realism slår mig, slår den hårt. Varje gång går jag sönder. Jag vill inte vara trasig.
Jag lämnade mitt hjärta i Berlin. Berlin är syret som får mina lungor att fyllas igen. Drömmen om Berlin är min tejp. En dag skall jag berätta för er om den drömmen mer i detalj. Den där drömmen som måste bli verklighet. Den ska bli verklighet. Min verklighet.
“Oliver Peoples aligned with photographer and aspiring director, Lisa Eisner, to create its 2011 campaign. In a departure from the past two seasons of lighthearted fantasy storylines, this is more provocative in nature and stars real-life couple Devandra Banhart and Rebecca Schwartz. The focus explores intimacy and sexuality, at the location of the one-of-a-kind masterpiece by architect John Lautner: the Ranbow House.”
Jag ska lätt torka mina tårar över mina förlorade NDG-1 med solglasögonsversionen! Done deal. Oliver Peoples levererar igen. Alltid.
/K
There is a good reason for me sticking to Oliver Peoples frames – they make me fall in love over and over again.
Om en månad fyller jag 25. Vilken grej! Inte nog med att jag ska få vakna på Story hotell och äta hotellfrukost – ni undrar vad jag önskar mig också. Jag älskar födelsedagar, så mycket så ni kanske uppfattat att vi har två i vår lilla “familj”? Det ligger såklart en lång historia bakom, men mest så är det min dag. Min dag som bara handlar om mig. Tjena ego, men så är det. Då är jag varken mamma, pappa, storasyster eller något annat – bara jag. Det är bara min dag.
När frågan började komma, gällande önskningar, insåg jag hur osexig jag blivit i mina önskningar. Träningkläder, naprapat tid och strumpor. Mina nära och kära skakade på huvudet. Jag anser ju själv att vid 25 skall man ge presenter som håller ända tills 50 (så jag har resonerat när jag köpt presenter under året) Så nu har jag fått tänka till, vi börjar med de obscena önskningarna – never say never som Justin Bieber skulle sagt:
Fast mest av allt önskar jag mig att mitt kalas är så uppstyrt att jag kan ha slappna av och ha kul. Blir lätt så himla stressad när mycket folk skall tas omhand om. Typiskt dålig grej när man ska fira sig själv.
/K
My 25th bday is coming up – only one month left. This is my wishlist.
You can't start a fire without a spark 