Idag skulle jag ätit lunch med ett av de få ex jag faktiskt inte har haft någon kontakt med på många år. En av de killar jag var tillsammans med under spacklade former. Det är ingen hemlighet att jag håller mina föredetta män varmt om hjärtat, jag har som aldrig förstått varför allt måste vara så absolut när det tar slut. Visst behöver man tid ifrån varann, byta vanor och sängpartners – men vännen då? Den som egentligen är hela grundstenen i ett förhållande, varför måste man mista den? Idag är min första pojkvän min bästa vän (också en av de första som fick träffa W) och jag har en god relation till 9/10 av de andra. Jag tror att en god relation till sina gamla kärlekar sänder en god signal till framtida. Jag vill ju påstå att allt annat är något att oroa sig för, även om den inte behöver vara lika nära som min och Johns för att vara god. Min vänner har många gånger hävdat att detta synsätt kommer bli mina relationer fall, jag har då alltid svarat att det kommer komma en dag när jag träffar en man som kan ta mig – och alla mina ex. För att han vet vart han har mig. W vet, och jag älskar honom för det.

Nu blev det dock ingen lunch, han “kom inte loss” – något jag vet alldeles för lite om för att inte tro på. Däremot kunde jag inte rå för att skratta lite åt det, mannen har ju trots alltid aldrig varit särskilt bra på att ställa in i tid. För många, många år sen spenderade jag många eftermiddagar på centralstationen i väntan på hans tåg – medan han bara skulle fixa en sista sak.

Dock gjorde inte detta mig så mycket, åker mycket sällan in till stan på lediga dagar utan att ha en heldag planerad. Blir lätt så när man bor 45 minuter ifrån kalaset. Desutom hittade jag en himla fin bok jag skall visa er någon dag  på Akademibokhandelns rea i väntan på mannen som aldrig kom. W skulle välja klockmodell och efter lunchen skulle jag och mutti först till Mulberry (för att byta hennes julklapp) och sedan på Moderna. iPhone fodralet blev ett skärp och Moderna blev en kylig promenad. Kön på Moderna var bortom denna värd så vi vände i dörren. Jag hade föreslagit att vi skulle äta någonstans billigare än Riche, även om det numera är mer regel än undantag att jag och mutti hamnar där med ett glas rosé (våga vägra vinter) Fast med en lunch mindre + inget moderna kunde jag kosta på mig ändå. Blåbärshonung, har ni ätit det? Helt galet gott.

Innan vi skildes åt hade mutti lagt på minnet att jag ville ha ett läppstift. Jag har aldrig varit ett fan av läppstift. Mycket på grund av att jag rökt lika länge som jag sminkat mig – kladd! Mycket på grund av att jag viker in min överläpp när jag skrattar så allt ändå hamnat på tänderna. Mycket på grund av att jag varit rädd för att känna mig utklädd. Något som egentligen är helt absurt då jag klätt mig skrikigast, knäppast och utöver det minns jag fortfarande hur jag sminkade mig med en alldeles för orange fondation. När det regnade ute, blev det vita sträck i min ansikte – som ett galler. Utklädd måste alltså mer vara en känsla än ett faktum. Hur som helst är detta en fix idé jag fått efter jag fyllt 25, att jag måste skaffa mig en läppstift. Såklart kan jag inte prova mig fram utan måste hitta “min färg” som jag skall leva med tills jag fyller 50 på en gång. Så ikväll drog mutti med mig till Åhléns för att hitta den, den som heter “Lune rousse” (Rouge Coco) Min färg.

Tack snälla rara bästa mutti!

Jag har en annan fix idé om att jag skall ha de här skorna tillsammans med uppkavlade stuprör och lämna läppstiftsmärken på rödvinsglaset – till tonerna av Albin Gromer hela min Berlin vistelse. När jag inte ger allt på praktiken alltså. Bra skorna kvar nu, sen är dagdrömmen komplett.

Förresten känner jag mig inte alls utklädd eller spacklad just nu. Mer oövervinnerlig.

/K

Cancelled lunch plans turned into an awesome book. Followed by watch descision with my man and half a day with my mutti. She gave my a lipstick in a colour I’m now calling my own. Chanels Rouge Coco no 36 “Lune Rousse” – suits my Berlin daydreams just perfect, leaving stains on tiny glases of red wine while listnening to this guy.