I söndags hämtade W sina sista saker, fyra månader post break up. Fyra månader som på så många sätt varit fantastiska, fyra månader som stundtals känns som fyra år, fyra månader som ibland känts som fyra timmar.

En break up är aldrig enkel, smärtfri eller okomplicerad – även om jag så många gånger under dessa fyra månader fått höra att just jag verkar ta allt så himla bra. Vilket jag också gjort, mestadels. Ingenstans har jag ångrat vårt beslut eller tvekat på att det varit det bästa för oss båda. Den insikten har varit min räddning och jag älskar mig själv för att jag lyckats hålla fast vid den hela vägen hit.

Men sen står jag där, i köket – i den lägenhet som varit vår i nästan fyra år – och hittar räkningar vi aldrig kastat. Säkerligen för att jag tänkt att “de är bra att ha kvar”. Räkningar med små markeringar om vem som skall betala vilken “M&W” “M” eller “W” och jag minns hur jag brukade tänka att våra initialer är de samma om man bara vänder dem 180 grader. Att det är lite så vi är – varandras 180 grader. Motsatser som ändå är så himla lika – som har samma form. Och där brister det, jag bryter ihop på plats. Jag gråter okontrollerat. När jag väl lyckas samla ihop mig kommer nästa bomb, alla fotografier som visar oss när vi var sådär kära att en timme ifrån varann gjorde så ont att jag nästan inte kunde andas fören jag träffade honom igen. Såhär fortsätter det i timmar och jag tänker att det är tur att jag inte sminkade mig för då hade hans kläder varit helt förstörda, han som försöker trösta efter bästa förmåga – den enda karlfan som sett mig gråta på det här sättet. Och mitt i allt står jag och tänker att tvättmaskinen är ju min så nu skulle han säkert inte kunnat tvätta dem på en gång. Ja ni hör ju, hur resonabel jag än må framstå så var jag garanterat inte det då och där.  Hans tvätt är ju faktiskt inte min längre haha. Den här dagen som jag inte längtat efter men ändå velat få överstökad lite som när man drar av ett plåster var här och som  jag hade ändå haft någon vision om att den skulle vara befriande. Men när sista lasset har åkt finner jag mig sittandes på golvet helt förlamad. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans – varken i flyttkaoset men framför allt inte med mig själv. Precis så kände jag när jag satt där, och sen så grät jag lite till.

Det enda jag tänker på där och då är “Det är över nu, på riktigt. Jag tog mig ända hit, jag lyckades hålla huvudet högt hela vägen och behandla honom som jag vill bli behandlad.” Sen kommer hjärta vs hjärna, som ett brev på posten. För samtidigt infinner sig en helt ny känsla, en känsla som tagit mig ytterligare 72 timmar att skaka av mig – känslan av att det här hemmet – mitt hem, som alltid på papper bara varit mitt – inte är det längre. Det är oklart om det är någon annans men mitt är det i alla fall inte. För nästan alla de saker, en stor del av hemmets historia är borta. När jag kom hem på måndagen ville jag bara vända i dörren – det blev för mycket. Vinglasen vi valde ut tillsammans var borta, fåtöljen jag jobbade övertid en hel vår för att ha råd att köpa till honom i inflyttningspresent hade lämnat en likadan röd fåtölj ensam i gubbrummet och på väggarna ekade stora hål som jag försöker skämta bort som industrichica. Bland annat. Finns tusen saker till som fick hela min mage att vända sig ut och in. Tusen saker som är för privata. Som fortfarande, och alltid kommer vara, våra och inte mina att skriva om här.

Allt brast. För en kort stund. För en kort stund kände jag tusen nya känslor – allt från ilska till besvikelse till kärlek. Det är en sådan sinnessjuk grej att packa ner ett liv, packa ner allt som inte blev, alla förhoppningar,  alla drömmar och alla visioner vi hade för vår framtid. Packa ner och magasinera oss. Som om vi vore vinterkläder på sommaren, som du vet att de egentligen är för små och som du vet att du aldrig kommer att använda igen. Sen kom jag tillbaka – det jag som jag lärt känna och älska under de här senaste fyra månaderna. Min nya kärlek i livet. Min nya kärlek som vågar gråta, känna och erkänna att jag är människa precis som alla andra – ingen enmansmur a’ “jag kan själv”. Bara jag. Det jag som påminde mig om att jag må aldrig ha haft såhär lite – men jag har tamigfan aldrig haft såhär mycket heller.

Jag tänker att det här är sista gången jag nämner W här (även om hans blogg är tokbra och 1) bör läsas 2) kommer att ligga kvar i länklistan till höger) i alla fall tills den dagen vi skapar oss en ny typ av relation till varann. Tills den dagen det eventuellt kommer finnas nya historier att berätta. Vårat liv tillsammans finns inte längre och han förtjänar precis som jag att inte ha den andra hängandes över oss som ett enda stort moln av sökträffar på Google.

Och vad de där vinglasen anbelangar, så fick jag mina första alldeles egna idag. En present från fina vänner, mina alldeles egna glas som får mig att komma ihåg att det här hemmet (trots flyttplaner) är mitt i allra högsta grad. Fyra små glas som helt plötsligt blev så mycket mer än bara behållare för vin – de blev nyckeln till mitt nya gamla hem. Så jävla fett, och jag är så sjukt tacksam. För dem och framförallt för mina vänner.

Så nej, det är inte över någonstans – det här var bara mina sista tårar. Min urladdning. Det här kära ni – är bara början, på riktigt.

/K