Att jag och Jessica umgås rätt flitigt är varken en nyhet eller ologiskt då vi bor en tunnelbanestation ifrån varann och desutom varit bästa vänner sedan gymnasiet. Eller iallafall halva gymnasiet – jag avskydde henne först. Hon och hennes possé körde värsta mean girls grejen när jag  ramlade in en månad efter alla andra, i full hobby-brat mundering och såklart bara hängde med killarna. Fast vår klass bestod ju  av 95% killar  så det fanns ju inte så mycket annat att hänga med. Sen någon dag började vi tjaffsa och skrek på varann tills vi började skratta – och på den vägen är det. Så håller vi fortfarande på, även om det kanske inte är lika högljutt. Som nyblivna singlar är vi desutom varandras värsta mardrömmar, då hon tycker jag minsann borde göra allt jag inte alls har lust med och vice versa.

För nästan ett år sen satt vi hur som och drack vin hemma hos mig och kom på den briljanta idén att försöka få ihop en återträff med vår årskull från gymnasiet. Detta gick ju åt helvete på grund av 1) jag gick på Berghs och hade noll tid för sådant 2) när vi väl kom fram till en dag kunde ingen 3) när vi väl kom fram till en ny dag nappade ingen. Så till slut kom vi fram till att vi bara säger en tid och en plats och sen så får de som vill komma komma, inget allt för uppstyrt helt enkelt. Den dagen var i lördags.

Jag var väl i ärlighetens namn sådär peppad. Dels hade jag lyckats lura döden för en kväll redan på fredagen (när jag höll på att bli sjuk) till förmån för Tommys födelsedagsmiddag och dels var jag emotionellt slutkörd efter att ha slaktat väggen (fortfarande på gränsen till döden) på dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att gå – trots kroppens vägran – sminkade bort sjukdomssymptomen och tänkte att “fuck it, efter den här jävla dagen är det säkert en god idé att bli påmind om vem jag var när jag var 15-18” Åter igen – innan W.

Det var en god idé. Jag skrattade så jag tjöt dansade till soul som om solen aldrig skulle gå upp igen. Fast tusan vad lätt det är att bli 15-18 mentalt igen när luckan mellan mötena med dessa människor sträcker sig över så lång tid. Hade helt glömt vilken jävla attityd jag kan ha lol. Alla väggar åkte upp som murar på två röda. Sjukt. Oh well, jag noterade det själv iallafall 1-0.

På söndagen hade givetvis döden kommit i kapp och jag låg utslagen fram till strax efter 20 – då jag insåg att min spis fortfarande lider sviterna av förra söndagens proppskåpsfail. En pizza senare låg jag däckad i soffan innan jag släpade mig till sängen och somnade fullt påklädd. Tror dock att jag kanske lyckats lura döden nu – för idag är jag feberfri. Skall försöka rädda mitt hem från dess feber-förfall ikväll – skäms för mig själv när jag kommer hem. Blä.

HUR SOM, tack snälla MP02LIL för en magisk kväll  – för att ni är så sjukt mysiga och fortfarande håller högt i tak. Jag vet att folk säger såhär hela tiden, men jag hoppas vi gör om det snart igen! Jag skall försöka att inte vara lika hård och svår då. Promise.

/K