Det här är egentligen ett gammalt inlägg jag skrev när W fyllde 25 men ni är så himla många nya läsare nu så jag tänkte att det är en berättelse om tåls att berättas igen.

Det som många av er kanske inte vet är att jag och Willy har känt varann i över 3,5 år. Jag började på Casino Cosmpol i December 2006 efter att arbetsförmedlingen tvingat mig skicka iväg ett CV “för att komma igång”. Dagen efter ringde Casinot upp mig och frågade om jag hade fått jobb än och om jag inte fått de ville de att jag skulle komma in på intervju för dealer på heltid. Veckan efter kom jag dit och flunkade matten brutalt. Vilket jag visste att jag skulle göra. Konstigt nog fortsatte tjejen intervjua mig och jag hakade på. I slutet av intervjun frågade hon mig om jag kunde tänka mig att jobba som något annat på casinot – eftersom hon verkligen ville ha in mig i företaget. Två dagar senare var jag på intervju igen med den chefen som sedan skulle bli min chef på den avdelningen jag idag är verksam.

Eftersom de behövde folk till julen fick jag börja på en gång. En vecka senare satt jag i full mundering och var anställd som behovsanställd. Någon gång under mina första veckor hamnar jag mittemot en kille, och vi börjar snacka – om gaddningar blandannat. Han hade ett hjärta på armen och jag ett på handleden. Jag uppfattade aldrig hans namn men vi snackade rätt mycket efter den dagen. I smyg frågade jag mina nya kollegor vem den här killen “med hjärtat på armen” var. Såklart visste ingen, han jobbade på en avdelning “man inte beblandade sig med” och det där hjärtat syntes ändå inte under uniformen. Jag beskrev honom som snygg men med litet huvud haha, det hjälpte föga i mitt sökande på namn. Tillslut frågade jag honom rakt ut och fick reda på att han hette Willy.

2 månader efter att jag börjat på casinot drog jag iväg till Thailand 10 veckor. Skrev något i stil med “Hej då och tack för en bra start på mitt nya jobb, ta hand om mina solstrålar” följt av en massa namn “+ Willy”. I efterhand har han berättat att han undrade vem tusan det var som plussat honom – eftersom han inte visste mitt namn heller.

Jag kom hem och tillbaka till jobbet, med en sambo och tillika pojkvän i bagaget. Jag och Willy sågs igen, vi fortsatte prata när vi sågs och utvecklade en på jobbet vänskap. Vi kramades och skrattade, drack kaffe och uppdaterade varann om livet.

Jag och min dåvarande sambo gjorde slut. Jag gick i (då) vanlig ordning lös och var singel i max två veckor innan jag blev tillsammans med en föredetta casinokollega som jag lärt känna strax efter Willy. Det visade sig vara mitt livs mest destruktiva förhållande och det märktes nog rätt tydligt på jobbet. Hur mycket man än vill är det svårt att dölja att man går ner i vikt, inte sover och alltid är arg eller på spänn. När jag efter många om och men lyckades ta mig ut ur det här förhållandet var jag helt mör mentalt. Jag träffade nya killar, som fick ta efterskalvet – det säger sig själv att det blir katastrof.

Så jag swore of men och flyttade glatt och tacksamt ihop med Sofia och Rebecca i vår nya fina stora tvårummare i orten. Vi målade om och möblerade, var ute och härjade och var singlar. Iallafall jag och Becca som delade sovrum och säng under den här tiden. De här två fantastiska kvinnorna gav mig ett sådant enormt utbyte. Vi kompletterade varann så väl allihop. De hjälpte mig att läka, sa åt mig att stila till mig när jag inte ens visste att det behövdes, vem behöver män när man hade de finaste fruarna någon kan be om?

Jag hade skickat ett sms till honom när jag flyttade till orten, eftersom jag visste att han också bodde här – med ett förslag att vi skulle hänga, som vänner såklart. Men jag fick aldrig något svar och det var inte fören många månader efter jag insåg att det aldrig skickats. Så jag säger det till honom, och han säger att jag ska skicka det igen. Vilket jag gör, och åter igen inte reflekterar mer över. Någon vecka senare får jag ett sms där det står “Moa tog mig på snoppen.” och jag fattar ingenting. Ringer upp och möts av ett härj a’ Willy och Rozbeh. De är ju som de är tänkte jag och jobbade vidare.

Jag minns faktiskt inte hur, men på något sätt börjar vi sms-battla i synonymer på ordet “tjock”. Det här fortsätter ett tag och någon kväll på någon fest står jag med två förslag om efterfest i luren och funderar på vart kvällen skall fortsätta. Sofia övertalar mig att jag skall åka hem till 165 och fortsätta med Willy. Så blev det, fast efterfest och efterfest – det var vi två i den där lägenheten på nedre botten. Jag skall bestämt ha mat och lyckas självklart välta/tappa en tallrik så den går i tusen bitar – följt av att jag lyckas (med rumpan) välta en hel öl över Willys dator så den kukar ur.

Det märkliga med den här natten är att vi sitter så sjukt nära varann hela tiden, från första sekund. Han höll om mig och från ingenstans hade jag gåshud över hela kroppen. Det var som magnetism och jag förstod verkligen ingenting. Vad hände här? Såhär känns det ju inte om man är kompisar? Dock var det inte mer än det som hände, vi satt uppe hela natten och snackade – tills vi insåg att klockan var nästan 10 am och Willy kom på att han skulle på jazzbrunch med sina vänner. Han bytte om och jag kommer aldrig glömma vad han hade på sig – baggy kostymbyxor med nintendoskärp, knallblåa sneakers, en fyrfärgad ziphoodie, och världens muppigaste mössa med öronlappar och spröt mittpå. Hans huvud såg om möjligt ÄNNU mindre ut. Han såg ut som en tjackis teletubbie.

När jag kom hem den morgonen var hela min värld upp och ner. Becca såg ut som ett frågetecken och undrade vart jag varit – men började asgarva när jag väl lyckades formulera mig. “Det var väl fan på tiden att ni insåg hur bra ni passar ihop, alla andra har ju vetat det sen dag ett” ALLA ANDRA, vafan! Sen gick det några dagar och jag satt hos Mimmi och hade ångest, jag skulle ju ha en mansfri vardag förutanhelvete. Mimmi skakade på huvudet och frågade om vi ens kysst varann, för om vi inte gjort det behöver jag väl inte ha ångest. Jag förklarade att det spelade ingen roll – jag var fucked for life nu – och försökte förklara det här med magnetismen utan att låta ostig.

Jag och Willy bestämde oss för att ses igen, han skulle höra av sig när han slutade vid 19 tiden. Telefonen var tyst. Jag tänkte att han gått och tagit en öl med sina kollegor efter jobbet. Vid 20 tiden var jag förbannad och intalade mig själv att jag bara hittade på ursäkter, som jag altid gjort – att hade jag tagit en öl efter jobbet hade jag minsann messat honom och sagt det! Jag bestämde mig att om han inte hört av sig vid 22 sharp skulle jag blåsa av allt som att han bara var ännu en typisk man och aldrig se tillbaka. Vid 21:59 fick jag ett sms. Visst hade har varit och tagit en öl efter jobbet och nu var han förbi sina bästa vänner och firade enas födelsedag. Han skrev att han gärna ville komma förbi och att de pratade om mig.

Jag fattade ingenting, skulle jag vara ett bootey call nu? Vaddå pratar om mig? (Cynisk, jag?)

Någon timme och otaliga flumm-sms senare gled han förbi. Åter igen satte han sig sådär sjukt nära på en gång och jag fick svårt att andas. Vi gick ut på balkongen och satt under en filt för det regnade. När vi kom in igen kysste han mig. Vi hånglade och jag slängde ur mig sexiga saker “det här är ingen bra ideé”. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är det man vill höra när man väl vågat kyssa någon haha. Hursomhelst fick jag panik, det blev för mycket – så jag kastade ut honom. Mitt i natten och med orden “Vill du fortfarande det här när du vaknar imorgon kan du ju höra av dig så jag vet säkert.”

Jag hade fått sms när jag vaknade dagen efter.

It’s way to long to translate but it’s an old post telling the story about how I met my man for the first time almost five years ago, about how we became friends and two years later an item.