Vad är det med mig idag? Har ett leende som inte går att tvätta bort. Jag börjar bara garva för att jag går omkring och ser så jävla nöjd ut. Tänker att det beror på att jag skall träffa min andra halva Sanna idag. Orkar inte med kärleken till den kvinnan, för bra!
/K
Någon gång i torsdags kväll la min kropp av. Helt. Vaknade på fredagen med en kropp som inte svarade på något. Låg i sängen och varvade sömn med serier tills klockan slog 19 då jag lyckades köpa mat innan jag somnade om vid 21. Sov i tolv timmar till innan jag började känna mig som en människa igen. Nu lyckats med konststycket att duscha och få i mig frukost.
Antar att min kropp helt enkelt sa ifrån. Antar att jag borde sett detta komma redan förra helgen. Oh well, kroppen vs jag 1-0.
Febern är hur som borta och matlusten tillbaka. Tänker mysa på det.
/K
Ni är så fina, alla ni som läser, skriver och mailar – berättar era historier och motiverar mig att fortsätta skriva. Att berätta. Att ha en blogg är ett ansvar, jag är trots allt ansvarig utgivare av mina egna tankar. Hur knäppt det än låter. Jag försöker skydda berörda parter (inklusive mig själv) samtidigt som jag försöker berätta historier som är viktiga. Som behövs. För ni berättar att de hjälper, våra historier blir lixom en. På många sätt sitter vi i samma båt. Men i en annan hörna av ringen står en del av mig och skriker att en del av historien saknas, att allt bara inte är ett enda stort rosa insiktsregn.
För om jag skall vara helt ärlig – så är jag inte stark jämt. Så rationell som jag kanske verkar. Det finns kvällar då jag fortfarande tror att jag skall gå i tusen bitar. Då jag bara vill krypa upp i den soffa jag nu sålt, hålla om mina knän och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Ibland får jag min vilja igenom (bara i en annan möbel) Kvällar då jag ifrågasätter precis allt, avskyr precis allt och absolut – utan tvekan – känner mig ensammast i hela jävla världen. Kvällar jag inte förstår vad fan det är som händer. Kvällar jag försöker resonera sönder mig själv, då “Herregud, det här är ju ändå inte din första break up!” ligger i öppet krig med “Fast det här är inte samma sak, jag har aldrig separerat förut!” Det finns musik jag inte klarar av att lyssna på, delar av sängen som fortfarande är orörda och även om jag peppat all denna “closet space” så hänger fortfarande inga av mina plagg där. Det finns inget rätt sätt att göra slut, ingen logik som egentligen går att applicera – det kommer suga i vilket fall som. Ibland bara för en kort stund, ibland för ett långt jävla tag. Ibland kanske det känns helt OK i flera veckor följt av en spontan krasch från klarblå himmel. Det går inte att förutspå. Det enda som går att göra är att tillåta sig själv att känna precis allt, för det är också det enda vi kan göra. Känna. Vara människor. Vi kommer att skratta ibland, kanske till och med ofta – tills vi en dag bara skrattar mest jämt.
Hoppet är det sista som sviker människan, klyschigt men sant. Så tack. Det må vara en jävla raksträcka full av obekväma sanningar och trötta träd – men tamigtusan – vi kommer att komma fram.
/K
Lite “sådär på skämt” säger han att han tänkte åka från flygplatsen hem till mig – såhär kan jag ju inte leva – med trasig spis och i en kall lägenhet. Han kan nog fixa både spisen och värmen säger han. Jag vet att han menar väl och att han antagligen faktiskt skulle fixa spisen, jag vet att han skulle släppa rätt mycket om jag bara bad honom. För att han är snäll. Han som lyckats få mig att skratta mest av alla under de där luddiga veckorna, han som bombat min telefon med sjuka bilder från tumblr mitt på dagen under de absolut värsta dagarna då jag trodde att jag aldrig skulle skratta igen. Han som gjort detta utan att egentligen veta mer än att jag är själv nu – för jag har inte berättat något mer för honom – för att jag varit rädd för hur han skulle reagera. Jag orkar inte ta en diskussion om min egen reaktion, inte en till. För han och jag – vi lever helt olika liv. Vi tycker om helt olika saker. Vi umgås med helt olika människor. Vi prioriterar helt olika. Vi resonerar olika. Trots detta är vi av precis samma skrot och korn, knäppt va? Trots att vi är vår enda gemensamma nämnare. För mig är denna ekvation en av min vardags största gåtor. Jag som alltid haft (lite väl) bestämda åsikter “om hur folk skall vara” och avfärdat människor för att de har haft fel strumpor i en handvändning – är vän med en person som går emot varenda liten princip jag kan komma på. Jag är vän med någon som har vita sportsockor.
Ni som tror att det här är en smygpresentation av min nya icke existerande mystiske man – tror fel – och bör därför fortsätta läsa.
För vi är vänner, bara. Som en airbag av singelpanik slänger jag ändå ur mig att jag inte håller på med något annat än mig själv just nu – jag är så ointresserad någon kan bli. Jag rabblar, säger det säkert fem gånger i samma samtal. För även om jag inte varit “med i (singel) matchen” på ett bra jävla tag är jag inte dum – den senaste månaden har varit full av random sjuka förslag som kommit från ingenstans. Better safe than sorry etc. Jag förklarar att jag säger det för att han är ändå viktig, för att hans snack och hans förmåga att få mig att skratta är för bra. Som så många gånger förr skrattar han och säger åt mig att lugna mig – “Moa, blanda inte in mig i vårt förhållande!” – att han uppskattar mina raka rör och att ett bra häng har ingen dött av.
Jag inser att jag överreagerat igen, redan sprungit milen redan innan startskottet, men att jag hellre är kristallklar med att det inte finns något att hämta mer än mig fullt påklädd. Jag undrar hur knäpp jag kommer bli om jag skall fortsätta såhär, kommer jag presentera mig för alla hens som “Moa Charlotta Karma – ointresserad av allt och alla – försök inte komma här och ligg!” om en månad?
Slutligen, skulle jag inte utsätta någon annan eller mig själv för mig på någon närmre nivå just nu. Mitt bagage är ju förfan out in the open, hej hej bloggen! På min ytterdörr står det fortfarande två namn och i min lägenhet är det fortfarande möbler som inte är mina. Jag skulle aldrig försöka ragga på mig just nu – it makes no sense – jag är lite som en tidinställd bomb. Jag tänker att det är rätt tydligt att jag inte är singel – på det sättet. Men jag blir också lite mörkrädd att jag skall mura in mig själv i ett hörn om jag inte bara slappnar av lite snart. Det är lite som att jag skyddar alla mina insikter och mig själv med automatvapen för att ingen skall kunna komma förbi och stanna utvecklingen. Först av allt kanske jag skall våga lita på att varje hen inte är ute efter något mer än min vänskap – död åt paranoian, komma ner på jorden och ut ur bubblan.
Jeez woman, andas.
/K
Som så många gånger förr skrattar jag åt kontrasterna i mitt liv. Åt min egen absolutitet. Att min lägenhet är svinstökig eller inte stökig alls. Att jag gör tusen saker eller ingenting alls. Att jag mår bra eller skit. En av mina största utmaningen i livet är att bara kunna vara “OK”, att bara kunna må “OK”. Det är något jag jobbar med varje dag, och något som även gör att jag inte är helt enkel att ha att göra med – varken för mig själv eller för någon annan. Att rycka på axlarna och säga att det löser sig, precis som jag alltid gör på jobbet – där jag vet att jag måste lösa det. Men som min psykolog säger tenderar jag att även försöka göra mitt vanliga liv till projekt (hej 3.0) och ställer samma krav där som jag ställer på mig själv i min yrkesroll. När jag skriver det förstår jag ju hur sjukt det är – livet går ju inte att spalta upp i exceldokument eller tidsplaner hur gärna jag än vill. Ledtiderna skiljer sig ju en hel del också. Jag blir inte klar, färdig eller vad man nu skall kalla det – fören jag dör rent karskt.
Igår när jag letade efter något annat hittade jag ett av mina tidigare livsprojekt – en dagbok jag köpte 2008 då jag bestämde mig för att skriva varje dag i ett år och som börjar med att jag hade satt upp mål för mig själv som skulle uppfyllas. Skrev i cirka 65 dagar, precis innan och efter jag blev tillsammans med W. Fastnade givetvis med denna igår, och kan inte annat än skratta åt hur jag skriver som att allt var “packat och klart”. Packat och klart är väl egentligen det största hotet mot vilken relation som helst, att tro att man nu hittat sin hen och likt clownfisken skall leva ihop resten av livet. Ansträngningen (parningen) är över och nu väntar bara smooth sailing. Ja jisses…Mest var det givetvis hjärtvärmande och fint att se tillbaka på början på något som kom att bli en sådan stor del av den jag är i skrivande stund. Inte alls så ledsamt som det kanske skulle kunnat vara, att se vad vi ändå hade – men å andra sidan är denna break up inte som någon annan jag varit med om heller. Hittills har den inte följt en enda “regel” haha.
Så vidare till det här med konstraster, fortsatte jag min läsning med denna på tuben idag haha. Fick låna den av en vän som predikar hur den inger hopp då den består av berättelser om de som kommit ut på andra sidan. Jag har läst lite mer än hälften och visst är igenkänningsfaktorn skyhög – men på ett sätt provocerar den mig. Den handlar (än så länge) bara om skilsmässor som ofta inkluderar barn och bostadsrätter och även om separationen är den samma så känner jag att den saknar något. Den saknar min generation. Vi som bryter upp precis innan allt det där börjar och hamnar tillbaka på ruta ett igen. Precis i en tid då alla runt oss gifter sig, skaffar barn och bostadsrätt.Vi som möts av huvuden på sne som gör sitt bästa för att inte påpeka sin oro över hur det nu skall gå, alla de som också trodde att det var “packat och klart”. Hujeda mig osv. I en tid när vi kan leva tills vi blir 100 år (om vi sköter oss) känns dessa reaktioner helt obefogade – för tusan – jag kanske skall leva i 75 år till.
Boken tar givetvis upp en hel del bra saker jag tänker att jag skall belysa i ett annat inlägg när den tiden är kommen. Nu är min spontana reaktion att skriva en egen bok – om oss, vi som “föll på normens mållinje” haha. Vi får väl se hur det blir med den saken. Tänker att den skulle behövas hur som.
Vet att en hel del har läst den här boken, vad tycker ni om den?
Laters
/K
Att jag och Jessica umgås rätt flitigt är varken en nyhet eller ologiskt då vi bor en tunnelbanestation ifrån varann och desutom varit bästa vänner sedan gymnasiet. Eller iallafall halva gymnasiet – jag avskydde henne först. Hon och hennes possé körde värsta mean girls grejen när jag ramlade in en månad efter alla andra, i full hobby-brat mundering och såklart bara hängde med killarna. Fast vår klass bestod ju av 95% killar så det fanns ju inte så mycket annat att hänga med. Sen någon dag började vi tjaffsa och skrek på varann tills vi började skratta – och på den vägen är det. Så håller vi fortfarande på, även om det kanske inte är lika högljutt. Som nyblivna singlar är vi desutom varandras värsta mardrömmar, då hon tycker jag minsann borde göra allt jag inte alls har lust med och vice versa.
För nästan ett år sen satt vi hur som och drack vin hemma hos mig och kom på den briljanta idén att försöka få ihop en återträff med vår årskull från gymnasiet. Detta gick ju åt helvete på grund av 1) jag gick på Berghs och hade noll tid för sådant 2) när vi väl kom fram till en dag kunde ingen 3) när vi väl kom fram till en ny dag nappade ingen. Så till slut kom vi fram till att vi bara säger en tid och en plats och sen så får de som vill komma komma, inget allt för uppstyrt helt enkelt. Den dagen var i lördags.
Jag var väl i ärlighetens namn sådär peppad. Dels hade jag lyckats lura döden för en kväll redan på fredagen (när jag höll på att bli sjuk) till förmån för Tommys födelsedagsmiddag och dels var jag emotionellt slutkörd efter att ha slaktat väggen (fortfarande på gränsen till döden) på dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att gå – trots kroppens vägran – sminkade bort sjukdomssymptomen och tänkte att “fuck it, efter den här jävla dagen är det säkert en god idé att bli påmind om vem jag var när jag var 15-18” Åter igen – innan W.
Det var en god idé. Jag skrattade så jag tjöt dansade till soul som om solen aldrig skulle gå upp igen. Fast tusan vad lätt det är att bli 15-18 mentalt igen när luckan mellan mötena med dessa människor sträcker sig över så lång tid. Hade helt glömt vilken jävla attityd jag kan ha lol. Alla väggar åkte upp som murar på två röda. Sjukt. Oh well, jag noterade det själv iallafall 1-0.
På söndagen hade givetvis döden kommit i kapp och jag låg utslagen fram till strax efter 20 – då jag insåg att min spis fortfarande lider sviterna av förra söndagens proppskåpsfail. En pizza senare låg jag däckad i soffan innan jag släpade mig till sängen och somnade fullt påklädd. Tror dock att jag kanske lyckats lura döden nu – för idag är jag feberfri. Skall försöka rädda mitt hem från dess feber-förfall ikväll – skäms för mig själv när jag kommer hem. Blä.
HUR SOM, tack snälla MP02LIL för en magisk kväll – för att ni är så sjukt mysiga och fortfarande håller högt i tak. Jag vet att folk säger såhär hela tiden, men jag hoppas vi gör om det snart igen! Jag skall försöka att inte vara lika hård och svår då. Promise.
/K
Det är en vecka sen W flyttade ut. Snart tre veckor sen såg honom överhuvudtaget. Vi pratar ibland och det är inga konstigheter, vi har fortfarande en del saker som skall delas upp och desutom är vi ju verkligen inte osams. Jag har alltid varit rädd för att släppa taget direkt efter en break up, men den här gången hade jag som inget val. Vi har varit ihop för länge och varit för nära för att det inte skall bli upp och ner oavsett typ av avslut. Så här när eftertexterna rullar så får jag ändå erkänna att det är att rekommendera, att bryta så gott det går. Om än inte för alltid – men för ett (bra) tag. Att inte se varann leva ett liv utan oss på sociala medier, inte dela lägenhet och inte ha den andra som den första vi ringer hjälper. Det sliter inte upp upp sår som knappt läkt. Misstänker att jag har en hel drös vänner som applåderar detta uttalande haha, de som alltid sagt att jag inte kan hålla fast vid något som inte längre är. Det går inte att påbörja en ny relation med samma människa när vi på så många sätt är kvar i vår gamla (om än bara administrativt och på papper) Klart jag hoppas att vi hittar tillbaka till varann i en annan typ av relation i framtiden – W är ju magisk på så många sätt – men just nu har jag ju som skrivet fullt upp med att starta upp en ny relation med mig själv.
Med den insikten i bagaget målade jag idag över våra namn på väggen i vardagsrummet. För några timmar sen stod det fortfarande Karma hjärta Pow där. Båda våra namn står fortfarande på ytterdörren, men inne i vad som nu är min borg blir det lite för mycket. Skämtade med mina föräldrar om att det blir lite trisst stämning om det skall stå kvar om jag mot förmodan får för mig att dra hem någon innan jag flyttar (vilket är min tanke, att flytta alltså – inte att dra hem någon lol – jag har inget som håller mig kvar här i Hässelby) Jag satte på Kings of Leon vrålhögt och rollade loss, lite som ett avsked men också lite för att skapa nya minnen till tonerna av ett band som ändå varit “vårt”.
Klart det var karatejobbigt – herregud – den där väggen har ju varit en manifestation av allt som var vi. Vårt flumm. Men vi är ju inte längre ett vi, och väggen är heller inte längre vår. The end. Min mutti är ju förövrigt legendariskt, det vet ni ju redan – men hon ökade på sin hjältestatus när hon idag gled in med två flaskor av mitt bästa rödtjut och sa “Nu målar du!” haha.
Ikväll skall jag ut och träffa min gamla gymnasieklass, för så gammal är jag ju nu att det är dags för återträffar lol. Misstänker att det kommer bli kaos, I’ll tell you all about it tomorrow.
Kärlek
/K
Vi tar det imorgon.
/K
Det blir mycket singelsnack här på bloggen just nu, av förklarliga själ. Jag skriver ju ändå om mitt liv och allt vad det innebär. De senaste sakerna jag insett är att 1) Jag fyller år om en månad och tre dagar – och kommer inte bli firad om jag inte styr upp det själv. I år är det ingen som på naturlig väg kommer komma in i sovrummet och sjunga. 2) Min familj firar ju inte jul och brukar befinna sig någon annanstans i världen under just dessa dagar. Jag brukar jobba (eller fira med Ws familj) men har i år ett sådant där jobb som gör att jag är ledig vare sig jag vill eller inte.
1) Löste sig tack vare min fantastiska vän Sanna som helt osjälviskt steppade in i rollen som partner in crime och på rak arm planerade in att jag både får vakna och somna hos henne och Isak. Så himla fint att jag trodde jag skulle börja gråta när hon sa det. Det kommer garanterat bli en magisk födelsedag om jag känner henne rätt. Sen har jag planerat kalas på helgen som jag döpte till “I keep dancing on my own” haha, sjukt nöjd med namnvalet.
2) När jag tittade på min mutti med valpögon och förklarade att jag vägrar spendera julen ensam med Åke i Hässelby bokade hon om sin resa till efter jul. Bästa mutti! (Nu kom förövrigt She and Him’s julskiva på i mina lurar – vad är oddsen?)
Så det löser sig ju, givetvis. Lär ploppa upp fler sådana här spektakel jag inte reflekterat över än, betyder min singelhet att jag t ex bara har en födelsedag per år nu? Nej, jag tänker nog behålla min andra födelsedag ändå. Den infaller 15 Maj för er som undrar, då fyller jag ett 26,5 + två dagar.
I morse löste sig även min diskrevolt då jag som någon jävla übermenchen diskade INNAN jobbet + tvättade träningskläder. Jag har dansat både måndag och tisdag denna vecka, igår satte jag äntligen precis all salsa och cha cha – och somnade på en high av självförtroende. Mycket tacksamt. Idag skall jag dock inte träna utan istället dricka vin med min finaste Hanna, längtar sönder mig efter denna fantastiska kvinna! På tal om någon annat som även kommer lösa sig är att jag måste ta tag i min inbox som ballat ur, bannerhösten är här in full force.
Hörs sen!
/K
Att vara singel har ju helt klart sina fördelar: så som utökat garderobsutrymme och möjligheten att skita i disken i två dagar. Jag kan även skita i allt vad vett heter och köpa läppstift istället för mat haha – låt oss kalla det “att unna ut den”. Det här är min revolt. W har alltid varit mer uppstyrd än mig (i a f privat, uppenbarligen är jag rätt uppstyrd som projektledare) – vilket givetvis varit jättebra på många sätt, och något som även gjort mig mer ekonomiskt uppstyrd. Det var ju en helt annan grej när jag hade någon annan att tänka på, när jag hade delad ekonomi, en annan person som skulle hamna i skiten om jag gick lös haha. Fast visst förbannade jag min singelhet när jag första dagen som ensamboende stod framför ett proppskåp som lagt av, och jag – helt ärligt – inte visste vart jag skulle köpa proppar t ex lol. All things elektriskt har W haft hand om, MVH Paris Hilton.
Nu har jag hur som bara mig själv (och Åke givetvis) att svara för och i allt annat kaos är det rätt kul att sätta sig själv liite i skiten, gå lös lite och inte oroa sig, om än för en stund. Syftar inte på någon slags fuck fest – utan mer ekonomiskt. Blir väl så att när livet förändras hakar det yttre mer eller minde på, för mitt i allt hänger alla mina vintageplagg på sina galgar och jag sportar kicks, hoodies och kepa (igen) till tonerna av Azealia Banks. (Hennes EP “1991” går på repeat i mina lurar just nu, hon är för fet. Dör lite varje gång.) Såg mig i spegeln i morse och såg mig själv för fyra-fem år sen i reflektionen, antar att det är någon undermedveten hantering av det jag nämnde tidigare – vem är jag utan W? Sist jag var utan honom såg jag ut si och så. Oh well! Jag skrattade lite åt mig själv och gick till jobbet. Hej hipster, det var ett tag sen vi sågs nu.
Livet, high five, idag är du fan bra jävla soft.
/K
You can't start a fire without a spark 