I torsdags morse satte jag mig i bilen mot Arlanda för att flyga till Malmö. Jag, mutti, gudbarn och moster tog flygbussen direkt till Lund och sjukhuset  – som förövrigt ser ut som platsen där solen slutat skina. Ett grått mega komplex utan balkonger och med en gigantisk helikopterplatta på taket. Hur kommer det sig egentligen – att sjukhus som behöver all positiv energi i världen envisas med att till och med se ut som världens mest deprimerande platser?

I ett rum med solblekt konst på väggarna huserar min gammelmoster, trött och uppkopplad i massa läskiga sladdar. Jag har aldrig varit med om att någon jag älskar (i den åldern) legat på sjukhus – utan de jag förlorat har gått ur tiden utan förvarning. Något jag ändå varit rätt tacksam för, att de sluppit bli sjuka. Så att se henne ligga där tog hårt, ville egentligen bara vända och springa därifrån. Stirrade ut genom fönstret och försökte kväva hulkgråten. I den stunden skulle inget blivit bättre av att jag bröt ihop. Höll ihop tills lunchtid då vi flydde ut för mat och miljöombyte.

Våren hade kommit till Lund. Fast fan vad det blåser i Skåne – tror aldrig jag skulle klara av att bo där nästan enbart på grund av detta. Vi åt lunch på en legendariskt bra restaurang i saluhallen, Les Halles innan vi begav oss ut på stan. Lund har väl (no offence) inte så galet mycket att erbjuda i shoppingväg. Kedjorna och några få uppstickare, till muttis stora glädje hade dock kedjorna en klänning som var slut i Stockholm. Alltid något.

I fönstret på Erikshjälpen såg jag dock en fantastisk historia i Indisk bomull i precis de färger jag sökt efter. Gick in och frågade om jag fick prova (vilket vi alla vet är allmän no-no) klänningen på skyltdockan – och visst fick jag det! Haken var dock att jag var tvungen att få av den från skyltdockan själv. Hur svårt kunde det vara, tänkte jag och hoppade upp i skyltfönstret. Sjukt knepigt tydligen. Mutti och moster hoppade också upp i skyltfönstret och vips var sällskapsresan igång. Till slut kom det andra butiksbiträdet och undrade vad tusan vi höll på med. Med två enkla ryck baxade hon av dockans armar och gav mig klänningen.

Att den var för stor i midjan var inget oväntat, på dockan satt dock en rem (eller fine, ett bälte) som jag mot alla mina principer provade. Det är ju allmänt känt att jag inte förstår varför någon har bälten där det inte finns några skärphällor, nu blev jag dock blixtförälskad i bältesfanskapet och det var såklart perfekt i storlek. Klänningen kostade 75 kronor och för 25 kronor extra fick jag skärpet också. Så jag, som så många gånger förr, får jag äta upp mina egna ord. Helt plötsligt såg jag tusen möjligheter och även den här klänningen blev mer lättburen till min stora glädje. Fast jag vet inte, vi får väl se hur min stolthet klarar av detta principiella “nederlag” haha. Ingeborg gav den tumme upp hur som, såklart – hon har ju lärt mig allt jag kan om indiska bomullsklänningar.

Väl tillbaka i Malmö hann jag förbi Stadsmissionen (som hade stängt förra vändan jag var där) och kom hem med de där sladdriga byxorna ni redan sett, en nittiotals-osande klänning som sitter som om den är uppsydd efter min kropp och en Aspens jacka som fortfarande hade orginal prislappen kvar. 595 kronor kostade den en gång i tiden, de i butiken trodde att den kom från sexiotalet/ början av sjuttiotalet – och att det med dagens penningvärde skulle vara cirka 3000 kronor. Sjuk grej.

På hade pärsen lagt sig lite och vi begav oss tillbaka till Lund. Jag insåg att min fina x-kollega Hampus faktiskt flyttade till Lund för en herrans massa år sen och drog iväg ett sms. Han var kvar! Så strax innan fem återförenades vi över bubbel och rosé. Hampus pluggar till läkare och det var skönt att prata med någon som både är insatt och en vän. Han övertalade mig att det faktiskt var bättre att få umgås och ge kärlek innan än att någon bara går ur tiden. Att jag kommer uppskatta det sen, även om det är jobbigare nu.

Efter många skratt begav jag mig tillbaka till sjukhuset för att hänga lite med världens finaste gammelmoster. Smorde in hennes naglar med Scratch Nail food och pratade om livet. På tisdag får hon komma hem till sin egen lägenhet och det beskedet gav henne så mycket energi att jag nästan glömde att hon var sjuk för en stund.

Jag hade övertalat kvinnosläktet att vi faktiskt behövde unna oss en dag att bara vara på efter allt tungt och jobbigt. Så vi bestämde oss för att stanna en dag extra och åka över till Köpenhamn. Där blåste det dock precis lika mycket som i Malmö och Lund – något mutti inte var helt nöjd över. Var galet taggad på att gadda handen men fick blankt nej – “Det får du åka över till Sverige och göra.” Happ.

Lagom till att solen började gå ner hoppade vi på tåget tillbaka till Malmö.

Väl hemma styrde jag upp min bästa ostbricka någonsin och beskådade dagens retail theraphy. Tur att vi fortfarande har en massa mat kvar i frysen (då vi knappt var hemma förra månaden) tänkte jag tyst för mig själv när jag beskådade kontot.

SOM jag letat efter leopard Converse, ni anar inte! Bästa Ika har ju ett par som hon haft sedan dackefejden – på Footlocker i Köpenhamn stod de och då fanns det faktiskt ingen återvändo. Armbandet från Pilgrim såg ni ju redan igår, men jag flashar det igen – det är ju helt jävla magiskt.

Söndag morgon antog jag att loppisen på torget jämte inte skulle köra på grund av semi-orkan. Väl på väg till flygplatsen såg jag att nog fan var den i full gång, skåningar är ju immuna mot blåsten såklart. Oh well, min plånbok mår dock antagligen mycket bättre av detta anyways. Avslutade helgen med ett sista glas rosé på Sturup med kvinnosläktet innan hemresan.

Väl hemma möttes jag av sjuk man och död kamera, men det vet ni ju redan. Bytte skosnören och somnade innan midnatt.

Har haft en svin tuff helg men också en jävligt bra helg – då det är sällan kvinnosläktet får chans att umgås. Hann även hänga en kvalitativ halvtimme med Faye i hennes trapphus, fint! Min stressnivå hade inte riktigt lagt sig trots sjukdom och stundtals var jag nog en riktig business-subba mot mitt stackars älskade gudbarn. Innan vi sa hej då på Arlanda bad jag om ursäkt och lovade att jag skulle bli roligare snart, hon tittade upp på mig som hon inte hade en aning om vad jag pratade om – tack Clara för att du är åtta och är så himla hakuna matata. Har mycket att lära av dig.

Ingeborg får komma hem imorgon och hemtjänst nästan dygnet runt – hon får se rosorna på altanen och lyssna på jazz. Det gör mig lycklig.

/K

This was my weekend. Three days – three different towns – three generations under one roof. I’t never easy to see someone you love in a hospital, all wired up. But with us there and the news she will be coming home tomorrow my old aunt got her spark back – and I’m just so happy she will be able to see her roses and listen to jazz again. We turned to some retail therapy when times went rough and managed to make this weekend in to something positive – we were together, had some awesome food and nice wines, we laughed and we were there for the head of our family when she needed us. All you need is love right, and some new dresses haha.