Det är söndag. Jag sov till 14 och vaknade till sms från han den där som jag tycker så himla mycket om. Jag har haft samma nagellack i tre veckor och det är avskavt överallt, minns inte när det hände sist. Igår var jag ute och dansade med ett helt gäng bad bitches efter middag i min native part of town. Åt fisksoppa, för jag äter tydligen fisk numera – till och med ganska så ofta. Det är mycket som är annorlunda nu för tiden, jag upptäcker nya saker hela tiden. Som att jag t ex inte alls har något emot att stå och pussas bland grönsakerna på Coop eller som att jag faktiskt inte alls är sämst på att uttrycka känslor. Jag är till och med ganska gullig av mig. Karma vs självbilden – den oändliga historien fortsätter.

Jag är inne på min andra kopp kaffe och googlar på hur jag skall lyckas lägga till Szybalsky som efternamn, fick tips igår om att jag eventuellt kan lägga till det som mellannamn – men då måste jag eventuellt ta bort Charlotta. Vi får se, men för mig är Szybalsky viktigt – viktigare än någonsin sen Ingeborg gick bort. Det blir ännu viktigare när jag möts av reaktioner som råder mig att inte göra det på grund av att det skall “försvåra” mitt liv – att ha ett namn som inte låter svenskt. Det kokar i mig varje gång jag möts av detta på grund av att  1) jag är inte bara svensk 2) varför i hela jävla friden skulle jag vilja spela med på något så sjukt?! Inget kommer någonsin ändras om vi bara accepterar den typen av samhälle.

Oh well. Ha en fin söndag, nu skall jag ta mig i kragen och lämna sängen.

/K

Det finns något typ av hopp om kärleken nu för tiden. Eller kärleken är nog ett för stort ord, men hopp om känslan i alla fall. Något annat än “Jaha”.  Även om jag trivs väldigt bra med att inte ha någon att svara till, att bo själv och att  enbart resursplanera min egen tid. Men jag vågar våga tänka tanken i alla fall. Kommer på mig själv med att dagdrömma om kökshångel, inrökta rödvinsmiddagar, hela dagar i sängen och samtal som aldrig vill ta slut. Men jag har också upptäckt hur svårt jag har att lita på känslan, hur vilsen jag känner mig när jag skall försöka följa efter den. Min kompass är som borta, läs trampad på och sedermera trasig. Känner mig en skvätt maktlös men mest flera ton förbannad på anledningarna till att jag fortfarande håller garden uppe. För det gör jag. Förutom när jag är nyvaken haha, då är jag livsfarlig för mig själv! Jävlar vad mysig jag är då, nu senast slängde jag ur mig ett “baby” av bara farten innan jag slängde min egen hand för munnen.

Ja ni läser ju, det är som att garden uppe ligger i öppet krig med morgonmyset och ibland känns det som att jag står utanför och bara ser på. Tur att någonstans däremellan finns det något så praktiskt som en emotionell airbag som luften får gå ur innan slutscenen a’ Braveheart tar plats.

Tills dess vrålar jag av lycka över att Tame impala kommer till Way out west, målar gubbar på väggen för att skratta åt istället för att förbanna de fula borrhålen i mina väggar, har kokosrökelse på dygnet runt och dansar runt hemma till min nya bästa playlist (många sådana nu för tiden) Jag har blivit nykär i mitt lilla stora hem efter två veckor som innerstadsbo. Det har infunnit sig en så himla härlig känsla av frihet som resultat av det faktum att jag inte har så mycket möbler eller kludder hemma överhuvudtaget. Varken emotionellt eller fysiskt. DEN känslan.

Livet, to be continued…

Kärlek

/K