Igår lyckades jag med konststycket att somna 23 för att vakna (av mig själv!) 06:30. Han duscha, plocka undan och kasta sopor innan jag hoppade på le buss. Sminkade mig t o m – något jag gett upp halvt om halvt som ett resultat av vakna-tio-minuter-innan-bussen-går. Idag har jag nästan “looked my part också” haha, om man nu kan göra det – halvkavaj och grejer. Hej hej modeblogg lol.

Nu har jag bytt kaffet mot vin, skrivbord mot salong och sitter i skräddarställning och sorterar mina mail. Herregud vad jag älskar mitt lilla jobb förresten, blir helt blödig när jag tänker på  alla mardrömmar jag hade innan examen om hur jag skulle hamna på något rätta-in-dig-i-ledet-företag där det sista av min redan statligt skadade persona skulle dräneras till en maskin. Nästan allt som varit gjort mig jobbig och “fel” tidigare ses här som styrkor och mina jävla boys är mina hjältar. Numera även mina vänner, herregud haha – de har ju sett alla mina färger vid det här laget. Sen lär jag mig så sjukt mycket hela tiden, det tar ju aldrig slut! Det är ju fördelen (mestadels) med att jobba on ze interwebz –  att allt hela tiden uppdateras och ändras. Ta Facebooks regler för reklam t ex, haha – en produktionsledares värsta mardröm. Hur som, svårt att bli rastlös. Loves it.

Dagens andra hör och häpna är att jag har en helt planlös helg framför mig – vi får väl se, har ju både en och två aktiviteter som gärna får gå till historien under min sista helg som 25. Jag är fan klar med 25 nu känner jag, även om det varit ett episkt bra år. Ett steg närmare 30 och ytterligare ett knytnävsslag på alla de som påstår att man skall vara packad och klar nu.

Kärlek

/K

Jag har fastnat i någon form av insomnia, igen. Säkerligen en kombination av knäppa helger och bristande självdisciplin (off duty) Drömmer om att åka iväg till en stuga och bara skriva en hel helg alternativt plocka en Svensson-charter på pensionärshotell. Jag får som ingen ro i Stockholm. Det händer för mycket här, på gott och ont givetvis. Jag har på tal om action börjat våga/orka prata (läs enbart samtala och alltså inte vända på klacken vid ett hej haha) med semi-okända hens. Skulle väl inte påstå att jag är någon fena på detta, men stundtals tror jag – helt ärligt – att det beror på att de hens jag snackat med har varit yngre. Det är som de talar ett annat språk! Då skriver jag ändå detta som native-Gröndalare, är alltså uppvuxen i en del av stan som (enligt utomstående) har ett helt eget snack – dock allt som oftast med korrekt stavning. Känner mig som 200 år gammal som skriver “och” istället för “å” t ex… Börjar tro att alla över 25 faktiskt på riktigt tofflat ihop hemma i sin bostadsrätt full av surdegsbröd haha. Ja, idag är jag lite bitter. Alternativt trött.

Skulle antagligen behöva ett redigt läpparna-sväller-upp-och-skägget–skaver-fjårtis-hångel. Bara hångel. Vi borde hångla mer i den här stan, skippa penetrationshetsen etc…

Nej nu skall jag fortsätta lyssna på Noonie Bao och koka te.

/K

Let’s keep few things apart
This love ain’t the end, it’s my start

Jag hade en fantabulös men fullproppad helg, men som givetvis var guld värd då den spenderades med några av de personer jag tycker om allra mest. Ni vet ju redan att jag spenderade fredagskvällen med Man-Fred, och var hyffsat on fire sedan torsdagens frisör-fadäs – check. Efter snart tio år med min random blonda slinga fick jag nu ge med mig och låta Sara sätta in blont löshår, för att rädda det som räddas kunde av den sönderblekta tuss som fanns kvar.

Alltså jag vet inte, jag litar på henne med mitt hår men däremot kan jag inte rå för att koppla ihop löshår med en annan del av Stureplan. Sen känns det ju helt knäppt med fästen i håret – även om det inte syns. Haha låt oss kalla detta en personlig utmaning, ännu en stretch zone osv.

Vi hann med livets stora frågor och middag innan vi lämnade världens bästa kontorslokal vid 22 till förmån för The Vaccines spelning på Berns.

Berns lokaler är ju tokfina men jag har till dagens dato aldrig varit på en konsert där som levererat på ljudfronten. Det är trisst. Trots detta var konserten helt tokigt bra, kändes som de spelade i tio minuter och inte en timme för att vi röjde runt så mycket. Man-Fred fick sin plåt av mig i födelsedagspresent, och sen kunde jag inte hålla mig från att hooka upp honom med den obligatoriska bandtröjan som en bonus. Hatten av för deras merch, riktigt snygga grejer.

Sen fortsatte vi till Indigo för (mer) vin och bra snack tills vi gav upp vid tre. Jag vaknade klockan åtta (am!) och trodde att mitt liv garanterat var över. Kunde inte somna om för allt i världen, höll mig horisontal tills solen var på väg ner igen och jag insåg att jag skulle infinna mig i stan igen om två timmar. Kämpa.

Om vi snabbt jämför glass på huvudet med bilden ovan – mm precis – jag är lika imponerad som ni av att jag lyckades plocka ihop mig själv så bra haha. Svartvit och svår. Tips följer: fick med mig någon lugg-fix-grej från frisören som fixade biffen, återfinns här.

Vi skulle nämligen ha Brand X återträff hemma hos Andrea, vilket slutade med att tre av tio kunde komma haha. Vi fick dock magiskt bra sällskap av min nya favorit smyckesdesigner Caroline Levy som gör magiska smycken under namnet Animus, sen bloggar hon om fotboll också – ni hör ju själva – vilken jävla kvinna! Orkar ej. Jag vill ha allt hur som, precis varenda smycke.

Runt midnatt tackade jag för mig, köpte med mig chips + dipp och spelade Uno hela vägen hem tillbaka till orten.

Väl hemma fick jag eminent sällskap och däckade framför Bert den sista oskulden. Firade in söndagen men min nya passion i livet: frukost. Mös ner mig i mitt eget inköp från fredagens konsert (så sjukt gött med något annat än en t-shirt) och begav mig till le shrink. Vidare till Il Caffé för dejt och skrivarstuga (som iof blev pratarstuga) med Evelina innan jag slutligen landade hos papporna för söndagsmiddag.

Kom hem och körde le däck. End of nonsens-inlägg.

/K

Äntligen måndag. Faktiskt. Förra veckan hade jag något planerat efter jobbet varje dag. Helt sjukt. Sju dagar i sträck. Lägg på en lika lång veva insomnia a’ fyra timmar sömn per natt och voilá – jag behöver tagga ner. Insikt 7652. Jag hoppade av jazz-kvällskursen just av denna anledning, vilket resulterade i att jag bara gjorde ännu mer. Så kan jag ju inte hålla på, det förstår jag ju själv. Så denna vecka dedikeras rakt av till jobb (givetvis), några träningspass men mest tedrickande och skriverier.

Jag behöver hitta en ny måndagsträning. Mitt tålamod tog slut när den dansläraren jag haft på måndagar implementerade sitt ökända juckande i ännu en koreografi. På riktigt, oavsett vilken stil av latin vi kör får han in en sekvens av sitt kön. Sen står han där i spegeln och ser så sjukt nöjd ut över att han äntligen får hens att jucka loss med honom. Detta funkar säkerligen på torrfödda medelålders hens, men för mig resulterar det bara i en känsla av att jag blir kränkt. Att han står och har sex med oss i sitt huvud. Det är något med sättet han gör det på. I won’t have it. Jag betalar inte för att jucka. Punkt.

Påtal om skriverier är jag så taggad att jag smäller av. Shit is going down. Nu peppar vi uppstart och konkretisering av namnlöst projekt. Jag och Evelina utgör ett bra team, dels baserat på våra olika yrkesroller men utöver det ger hon mig nya perspektiv, energi och så mycket mental stimulans att jag smäller av. Bollen är i rullning och orden skrivs parallellt med att våra singelliv levs. Jag dejtar fortfarande inte, söker inte och är fortfarande inte intresserad av något annat än min relation med mig själv.  Jag vet, jag börjar bli tjatig haha.

Men (läs och häpna) jag har slappnat av lite, tänker “fuck it” lite oftare och vågar nu mysa lite på den jävla anamma som kommit med insikten av att jag kan vara kapten på mitt eget skepp. Jag har bara mina egna behov att ha i åtanke. Det behöver  tydligen inte vara världens största grej att bli omhållen t ex – detta innebär varken att sex eller bostadsrätt hägrar i horisonten. Herregud haha. Det går att bara vara. Det är fett. Kul att “prova på” osv. Babysteps.

Min mesta bensin/polstjärna/dunderhonung under de  två+ månaderna (vart tog tiden vägen?!) sen jag och W gjorde slut har ju ändå varit att jag befinner mig i denna “båt” av egen fri vilja – för min egen skull – tillika för vårt bådas bästa. Skit samma vad som hänt runt omkring det faktumet, kärnan är ändå det aktiva valet – att jag gjorde något för mig själv. För att jag skall må bra. Det finns inget sjunkande skepp längre. Min egna lilla kajuta puttrar på i solida sju knop, ibland skippar jag t o m flytvästen. Så well, nu för tiden behöver jag inte påminna mig själv lika ofta, det börjar sakta men säkert bli en vardag. Hur fett är inte det? Heja mig.

/K