Packat och klart/

Som så många gånger förr skrattar jag åt kontrasterna i mitt liv. Åt min egen absolutitet. Att min lägenhet är svinstökig eller inte stökig alls. Att jag gör tusen saker eller ingenting alls. Att jag mår bra eller skit. En av mina största utmaningen i livet är att bara kunna vara “OK”, att bara kunna må “OK”. Det är något jag jobbar med varje dag, och något som även gör att jag inte är helt enkel att ha att göra med – varken för mig själv eller för någon annan. Att rycka på axlarna och säga att det löser sig, precis som jag alltid gör på jobbet – där jag vet att jag måste lösa det. Men som min psykolog säger tenderar jag att även försöka göra mitt vanliga liv till projekt (hej 3.0) och ställer samma krav där som jag ställer på mig själv i min yrkesroll. När jag skriver det förstår jag ju hur sjukt det är – livet går ju inte att spalta upp i exceldokument eller tidsplaner hur gärna jag än vill. Ledtiderna skiljer sig ju en hel del också. Jag blir inte klar, färdig eller vad man nu skall kalla det – fören jag dör rent karskt.

Igår när jag letade efter något annat hittade jag ett av mina tidigare livsprojekt – en dagbok jag köpte 2008 då jag bestämde mig för att skriva varje dag i ett år och som börjar med att jag hade satt upp mål för mig själv som skulle uppfyllas. Skrev i cirka 65 dagar, precis innan och efter jag blev tillsammans med W. Fastnade givetvis med denna igår, och kan inte annat än skratta åt hur jag skriver som att allt var “packat och klart”. Packat och klart är väl egentligen det största hotet mot vilken relation som helst, att tro att man nu hittat sin hen och likt clownfisken skall leva ihop resten av livet. Ansträngningen (parningen) är över och nu väntar bara smooth sailing. Ja jisses…Mest var det givetvis hjärtvärmande och fint att se tillbaka på början på något som kom att bli en sådan stor del av den jag är i skrivande stund. Inte alls så ledsamt som det kanske skulle kunnat vara, att se vad vi ändå hade – men å andra sidan är denna break up inte som någon annan jag varit med om heller. Hittills har den inte följt en enda “regel” haha.

Så vidare till det här med konstraster, fortsatte jag min läsning med denna på tuben idag haha. Fick låna den av en vän som predikar hur den inger hopp då den består av berättelser om de som kommit ut på andra sidan. Jag har läst lite mer än hälften och visst är igenkänningsfaktorn skyhög – men på ett sätt provocerar den mig. Den handlar (än så länge) bara om skilsmässor som ofta inkluderar barn och bostadsrätter och även om separationen är den samma så känner jag att den saknar något. Den saknar min generation. Vi som bryter upp precis innan allt det där börjar och hamnar tillbaka på ruta ett igen. Precis i en tid då alla runt oss gifter sig, skaffar barn och bostadsrätt.Vi som möts av huvuden på sne som gör sitt bästa för att inte påpeka sin oro över hur det nu skall gå, alla de som också trodde att det var “packat och klart”. Hujeda mig osv. I en tid när vi kan leva tills vi blir 100 år (om vi sköter oss) känns dessa reaktioner helt obefogade – för tusan – jag kanske skall leva i 75 år till.

 

Boken tar givetvis upp en hel del bra saker jag tänker att jag skall belysa i ett annat inlägg när den tiden är kommen. Nu är min spontana reaktion att skriva en egen bok – om oss, vi som “föll på normens mållinje” haha. Vi får väl se hur det blir med den saken. Tänker att den skulle behövas hur som.

Vet att en hel del har läst den här boken, vad tycker ni om den?

Laters

/K

Tjejen i den blommiga kepsen (MP02LIL ) sju år senare/

Att jag och Jessica umgås rätt flitigt är varken en nyhet eller ologiskt då vi bor en tunnelbanestation ifrån varann och desutom varit bästa vänner sedan gymnasiet. Eller iallafall halva gymnasiet – jag avskydde henne först. Hon och hennes possé körde värsta mean girls grejen när jag  ramlade in en månad efter alla andra, i full hobby-brat mundering och såklart bara hängde med killarna. Fast vår klass bestod ju  av 95% killar  så det fanns ju inte så mycket annat att hänga med. Sen någon dag började vi tjaffsa och skrek på varann tills vi började skratta – och på den vägen är det. Så håller vi fortfarande på, även om det kanske inte är lika högljutt. Som nyblivna singlar är vi desutom varandras värsta mardrömmar, då hon tycker jag minsann borde göra allt jag inte alls har lust med och vice versa.

För nästan ett år sen satt vi hur som och drack vin hemma hos mig och kom på den briljanta idén att försöka få ihop en återträff med vår årskull från gymnasiet. Detta gick ju åt helvete på grund av 1) jag gick på Berghs och hade noll tid för sådant 2) när vi väl kom fram till en dag kunde ingen 3) när vi väl kom fram till en ny dag nappade ingen. Så till slut kom vi fram till att vi bara säger en tid och en plats och sen så får de som vill komma komma, inget allt för uppstyrt helt enkelt. Den dagen var i lördags.

Jag var väl i ärlighetens namn sådär peppad. Dels hade jag lyckats lura döden för en kväll redan på fredagen (när jag höll på att bli sjuk) till förmån för Tommys födelsedagsmiddag och dels var jag emotionellt slutkörd efter att ha slaktat väggen (fortfarande på gränsen till döden) på dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att gå – trots kroppens vägran – sminkade bort sjukdomssymptomen och tänkte att “fuck it, efter den här jävla dagen är det säkert en god idé att bli påmind om vem jag var när jag var 15-18” Åter igen – innan W.

Det var en god idé. Jag skrattade så jag tjöt dansade till soul som om solen aldrig skulle gå upp igen. Fast tusan vad lätt det är att bli 15-18 mentalt igen när luckan mellan mötena med dessa människor sträcker sig över så lång tid. Hade helt glömt vilken jävla attityd jag kan ha lol. Alla väggar åkte upp som murar på två röda. Sjukt. Oh well, jag noterade det själv iallafall 1-0.

På söndagen hade givetvis döden kommit i kapp och jag låg utslagen fram till strax efter 20 – då jag insåg att min spis fortfarande lider sviterna av förra söndagens proppskåpsfail. En pizza senare låg jag däckad i soffan innan jag släpade mig till sängen och somnade fullt påklädd. Tror dock att jag kanske lyckats lura döden nu – för idag är jag feberfri. Skall försöka rädda mitt hem från dess feber-förfall ikväll – skäms för mig själv när jag kommer hem. Blä.

HUR SOM, tack snälla MP02LIL för en magisk kväll  – för att ni är så sjukt mysiga och fortfarande håller högt i tak. Jag vet att folk säger såhär hela tiden, men jag hoppas vi gör om det snart igen! Jag skall försöka att inte vara lika hård och svår då. Promise.

/K

The end of the cock blocking wall/

Det är en vecka sen W flyttade ut. Snart tre veckor sen såg honom överhuvudtaget. Vi pratar ibland och det är inga konstigheter, vi har fortfarande en del saker som skall delas upp och desutom är vi ju verkligen inte osams. Jag har alltid varit rädd för att släppa taget direkt efter en break up, men den här gången hade jag som inget val. Vi har varit ihop för länge och varit för nära för att det inte skall bli upp och ner oavsett typ av avslut. Så här när eftertexterna rullar så får jag ändå erkänna att det är att rekommendera, att bryta så gott det går. Om än inte för alltid – men för ett (bra) tag.  Att inte se varann leva ett liv utan oss på sociala medier, inte dela lägenhet och inte ha den andra som den första vi ringer hjälper. Det sliter inte upp upp sår som knappt läkt. Misstänker att jag har en hel drös vänner som applåderar detta uttalande haha, de som alltid sagt att jag inte kan hålla fast vid något som inte längre är. Det går inte att påbörja en ny relation med samma människa när vi på så många sätt är kvar i vår gamla (om än bara administrativt och på papper) Klart jag hoppas att vi hittar tillbaka till varann i en annan typ av relation i framtiden – W är ju magisk på så många sätt – men just nu har jag ju som skrivet fullt upp med att starta upp en ny relation med mig själv.

Med den insikten i bagaget målade jag idag över våra namn på väggen i vardagsrummet. För några timmar sen stod det fortfarande Karma hjärta Pow där. Båda våra namn står fortfarande på ytterdörren, men inne i vad som nu är min borg blir det lite för mycket. Skämtade med mina föräldrar om att det blir lite trisst stämning om det skall stå kvar om jag mot förmodan får för mig att dra hem någon innan jag flyttar (vilket är min tanke, att flytta alltså –  inte att dra hem någon lol –  jag har inget som håller mig kvar här i Hässelby) Jag satte på Kings of Leon vrålhögt och rollade loss, lite som ett avsked men också lite för att skapa nya minnen till tonerna av ett band som ändå varit “vårt”.

Klart det var karatejobbigt – herregud – den där väggen har ju varit en manifestation av allt som var vi. Vårt flumm. Men vi är ju inte längre ett vi, och väggen är heller inte längre vår. The end. Min mutti är ju förövrigt legendariskt, det vet ni ju redan – men hon ökade på sin hjältestatus när hon idag gled in med två flaskor av mitt bästa rödtjut och sa “Nu målar du!” haha.

Ikväll skall jag ut och träffa min gamla gymnasieklass, för så gammal är jag ju nu att det är dags för återträffar lol. Misstänker att det kommer bli kaos, I’ll tell you all about it tomorrow.

Kärlek

/K

Det löser sig/

Det blir mycket singelsnack här på bloggen just nu, av förklarliga själ. Jag skriver ju ändå om mitt liv och allt vad det innebär. De senaste sakerna jag insett är att 1) Jag fyller år om en månad och tre dagar – och kommer inte bli firad om jag inte styr upp det själv.  I år är det ingen som på naturlig väg kommer komma in i sovrummet och sjunga. 2) Min familj firar ju inte jul och brukar befinna sig någon annanstans i världen under just dessa dagar. Jag brukar jobba (eller fira med Ws familj) men har i år ett sådant där jobb som gör att jag är ledig vare sig jag vill eller inte.

1) Löste sig tack vare min fantastiska vän Sanna som helt osjälviskt steppade in i rollen som partner in crime och på rak arm planerade in att jag både får vakna och somna hos henne och Isak. Så himla fint att jag trodde jag skulle börja gråta när hon sa det. Det kommer garanterat bli en magisk födelsedag om jag känner henne rätt. Sen har jag planerat kalas på helgen som jag döpte till “I keep dancing on my own” haha, sjukt nöjd med namnvalet.

2) När jag tittade på min mutti med valpögon och förklarade att jag vägrar spendera julen ensam med Åke i Hässelby bokade hon om sin resa till efter jul. Bästa mutti! (Nu kom förövrigt She and Him’s julskiva på i mina lurar – vad är oddsen?)

Så det löser sig ju, givetvis. Lär ploppa upp fler sådana här spektakel jag inte reflekterat över än, betyder min singelhet att jag t ex bara har en födelsedag per år nu? Nej, jag tänker nog behålla min andra födelsedag ändå. Den infaller 15 Maj för er som undrar, då fyller jag ett 26,5 + två dagar.

I morse löste sig även min diskrevolt då jag som någon jävla übermenchen diskade INNAN jobbet + tvättade träningskläder. Jag har dansat både måndag och tisdag denna vecka, igår satte jag äntligen precis all salsa och cha cha – och somnade på en high av självförtroende. Mycket tacksamt. Idag skall jag dock inte träna utan istället dricka vin med min finaste Hanna, längtar sönder mig efter denna fantastiska kvinna! På tal om någon annat som även kommer lösa sig är att jag måste ta tag i min inbox som ballat ur, bannerhösten är här in full force.

Hörs sen!

/K

De små sakerna/

Att vara singel har ju helt klart sina fördelar: så som utökat garderobsutrymme och möjligheten att skita i disken i två dagar. Jag kan även skita i allt vad vett heter och köpa läppstift istället för mat haha – låt oss kalla det “att unna ut den”. Det här är min revolt. W har alltid varit mer uppstyrd än mig (i a f privat, uppenbarligen är jag rätt uppstyrd som projektledare) – vilket givetvis varit jättebra på många sätt, och något som även gjort mig mer ekonomiskt uppstyrd. Det var ju en helt annan grej när jag hade någon annan att tänka på, när jag hade delad ekonomi, en annan person som skulle hamna i skiten om jag gick lös haha. Fast visst förbannade jag min singelhet när jag första dagen som ensamboende stod framför ett proppskåp som lagt av, och jag – helt ärligt – inte visste vart jag skulle köpa proppar t ex  lol. All things elektriskt har W haft hand om, MVH Paris Hilton.

Nu har jag hur som bara mig själv (och Åke givetvis) att svara för och i allt annat kaos är det rätt kul att sätta sig själv liite i skiten, gå lös lite och inte oroa sig, om än för en stund. Syftar inte på någon slags fuck fest – utan mer ekonomiskt. Blir väl så att när livet förändras hakar det yttre mer eller minde på,  för mitt i allt hänger alla  mina vintageplagg på sina galgar och jag sportar kicks, hoodies och kepa (igen) till tonerna av Azealia Banks. (Hennes EP “1991” går på repeat i mina lurar just nu, hon är för fet. Dör lite varje gång.) Såg mig i spegeln i morse och såg mig själv för fyra-fem år sen i reflektionen, antar att det är någon undermedveten hantering av det jag nämnde tidigare – vem är jag utan W? Sist jag var utan honom såg jag ut si och så. Oh well! Jag skrattade lite åt mig själv och gick till jobbet. Hej hipster, det var ett tag sen vi sågs nu.

Livet, high five, idag är du fan bra jävla soft.

/K

Ett djupt andetag/

Hej världen.

I morse när jag stod med kaffet i handen, i höstsolen mitt ute i ingenstans, tog jag ett djupt andetag och bestämde mig för att det var dags att skriva det här inlägget. Det här jävla inlägget rent ut skrivet. Jag är lite rädd men ändå säker – så nu kör vi.

När jag idag kom hem från ett magiskt dygn av kvinnokärlek och svampplock kom jag hem till en annan lägenhet. En lägenhet med (nästan) bara mina saker i. För visst har ni haft rätt, visst är jag singel. Rakt in i kaklet singel. Jag fick frågan om vi hade gjort slut redan innan vi faktiskt gjort det – för om än omedvetet har det uppenbarligen märkts. Så här snart en och en halv månad senare inser jag att jag knappt nämnt W här under en betydligt längre tid än så.

Vi lämnade oss efter ett gemensamt beslut – oerhört odramatiskt. Vi var 9/10 tillsammans men framför allt var vi bara bästa vänner. Den där 1/10 som saknades var inte där – den där ettan som väger tyngre än de föregående nio. Såhär i efterhand tänker jag att vi var så jävla modiga och starka som vågade lämna något som egentligen aldrig varit dåligt. Dock har det heller inte varit någon hemlighet att jag varit ett vrak för oavsett typ av avslut är det ett jävla helvete att försöka intala sig själv att det är vettigt att bryta med sin bästa vän. Han som vet allt, ens mörkaste hemligheter och han som varit med under ens bästa stunder. Han som kan trösta när jag trott att jag varit otröstlig, han som dansat med mig i köket (precis sådär som jag alltid drömt om) och han vars handstil jag har tatuerat på min bröst. Men 9/10 är inte tillräckligt och jag unnar inte någon att nöja sig med mindre än 10/10.

Sen kommer ju det där andra som är kanske ännu jobbigare, när man ändå lyckats övertala sig själv om att det faktiskt var vettigt, att det var rätt. Då är det dags att lära känna varann utan relationen – dags att börja plocka poäng igen, tillbaka på 0/10. Fast något jag insåg rätt snabbt var att det där får ta sin tid. Inte nu. Kanske sen. Ingen av oss är samma person som vi var tillsammans. För utan varann, utan vår relation – är vi bara jag x två.

Som om ovanstående stycken inte var nog utmattande – så är det nu dags att lära känna mig själv (igen) utan W. Jag x ett. Hade det varit jag för fem år sen hade jag redan legat med minst en hen (bara för att försäkra mig om att inte gå tillbaka) och ringt upp alla mina lösa trådar från förr och skedat som en galning. Jag hade hittat på tusen olika anledningar att vara arg  – för att det är ju ändå skönare än att vara ledsen, jag hade inte pratat med någon om hur jag egentligen mådde jag hade försökt få er att tro att jag är starkast i världen och inte bryr mig ett dugg.

Den här gången hände något annat. Jag har pratat med mina vänner så mycket att jag nästan ledsnat på min egen röst, jag har gråtit kopiösa mängder i tid och otid och tränat för att känna mig stark fysiskt då jag vågade erkänna att jag inte alls varit det psykiskt. Jag har rymt hemifrån lägenheten som vi byggt upp tillsammans, sovit på fler soffor än jag kan räkna och ja – gråtit lite mer. Koncentrationen i skolan skall vi inte ens gå in på. Sanningen är att hela den perioden mellan den där kvällen i augusti och idag är jävligt luddig. Men den är över. Sakta, sakta men säkert stänger jag dörrar och syr igen sår. Den här gången vill jag inte kasta mig in i nästa famn, döda gamla känslor med nya. Jag vill inte kramas, bli pussad på eller ligga med någon. Jag vill inte höra att jag är fin, att det finns fler fiskar i sjön eller att en tjej som mig borde verkligen vara där ute –  jag som “har ett sådant bra jobb och verkligen är ett riktigt kap” (för tydligen värderas min singelstatus på mitt jobb?) Jag vill bara vara själv. Allt mitt fokus ligger på mig: mitt välbefinnande, mina insikter, min utveckling, mitt jobb, min kropp – bara mig. För jag och jag har en hel del att ta tag i, en insikt som förenklar och förklarar det mesta. En insikt som ger mig energi, vilja och hopp om att bli 10/10 för mig själv – för det är mitt mål. Allt annat kan fara och flyga.

Men vet ni? Jag ångrar ingenting, jag har haft fyra kick ass år med en av de bästa personerna jag någonsin träffat. En person som på många sätt även gjort mig till en bättre människa. Jag tror att alla människor vi möter i livet fyller en funktion, vissa av dem får äran att hänga med ett längre tag för att utbytet behövs under längre perioder. Den W jag var tillsammans med kommer alltid betyda hur mycket som helst, bara inte på samma sätt och inte på lika nära håll. Det är ju över det faktumet som flest tårar spillts, just det där med att säga hej då till sin bästa vän. Frivilligt. Så visst fan suger det också, så in i bomben! Visst sörjer jag kanske mer det som inte blev än det som var. Men det för oss vidare till det kanske häftigaste av allt – det som blir (presens) – det faktum att jag vet att det som komma skall är så värt det. Note to self.

/K

PS Jag kan inte ens uttrycka i text vilka jävla hjältar mina vänner är – hur mycket jag älskar er för att ni orkat vara starka när jag inte varit det, hur mycket er ärlighet, glädje och ilska hjälpt. Tack känns som ett för litet ord, så jag kör en Jocke Berg och säger tack som fan. DS

T minus 41 dagar #thewishlist/

Om 41 dagar fyller jag 26, ni som känner mig vet hur helig min födelsedag är för mig. Skall bli oerhört skönt att lämna 25 bakom mig faktiskt, har high hopes för 26. Hur som behöver jag en ny plånbok – då min agenda inte är så kompatibel med lättare packning. Tänker att den här kombon är vinnande alla dagar i veckan, rysligt kär i färgen! Så take note, dessa ligger på önskelistan!

/K

I need a smaller wallet since my calendar / wallet is a bit too big for nights out. These two (I think of them as a set) are on top of my wishlist – 41 days to go to 26!