“Vafan, jag känner mig som en kondom!” Utbrast jag utanför Spy Bar igår.

Det är ingen hemlighet att jag väldigt sällan är ute på klubb, speciellt på Stureplan. Igår var det fantastiskt roligt tills klockan slog tre och alla andra kom dit – då vi istället spenderade två timmar på att försöka hitta varann igen. Hur som helst, det är inte trängsel och för dyr öl detta inlägg skall handla om, utan hur förbannat trött jag blir på synen på tjejkompisen. Inte kompisen, utan just det där förbannade jävla prefixet mitt kön åkallar. Igår var jag ute med fina människor, ett bra sällskap med mycket kärlek. Genuskvoten 50/50.

Jag vet inte om det var för att jag var i mina fulla sinnens bruk som jag noterade detta och blev så upprörd. Det här med att jag som tjej ses som ett direkt hot mot okända honors intentioner med mitt manliga sällskap. Det här med att jag ses som ett enda stort väghinder mot slutmålet. Nog för att jag och mina vänner gärna håller oss fysiskt nära varann, så som man gör om man står någon nära. För mig är det naturligt. Är det stötande? Det jag noterade hur som är, i ett sällskap av en tjej och två killar – hälsades jag inte på (förens min vän som också noterade detta presenterade mig) Däremot så uppmärksammades killkompisen till det utvalda offret direkt. Detta scenario upprepades några gånger till under kvällen och jag kan inte undgå att undra om det är för att jag är tjej? Skulle jag tänka rent spelmässigt skulle jag nog hälsa på tjejkompisen först, för att på en gång klargöra om det var en kompis eller något mer. För mig känns den logiken mer effektiv i jakt sammanhang.

Varför använder vi dessa prefix? Tjej- och killkompisar. Jag personligen gör inte det, och de gånger jag kommer på mig själv med att göra det förbannar jag mig själv. Vad fyller de för funktion i samhället? För det vi egentligen säger är ju:

“Det här är min vän. Hon är en tjej. Trots att vi har samma sexuella läggning så har vi inte en sexuell relation.” Tjejkompis.

Är det verkligen så att tjejer och killar inte kan vara kompisar utan att utforska den sexuella spänningen först? Jag tror absolut att man känner av den naturliga spänningen under korta perioder i början, under den perioden innan man bestämmer sig för att det är en vän – eller mer. Ibland finns den såklart kvar även efter det här beslutet uttalats. Då får vi handla med den efter bästa förmåga. Jag vill egentligen tro att detta är en typ av avvägning vi gör med alla människor, oavsett kön. Jag minns den första gången jag träffade en tjej som jag gjorde den avvägningen med – till min egen förvåning. Det är dock ett annat inlägg. Jag kan själv skämta om hur jag och min bästa vän (som jag var tillsammans med i tre år) bara kan vara vänner för att vi legat redan, för att det inte finns några dolda intentioner. För att vi redan utforskat hela spektrumet av vår relation. Fast å andra sidan sitter jag ju här idag, men ett gäng vänner av manligt kön som jag aldrig vill leva utan – men heller inte ligga med. Så jag vet inte.

Avslutningvis vill jag spy galla över ännu ett prefix, och jag spyr med kärlek – igår fick jag inte se ett sms för att det var “killgrejer” VAFAN. Antingen är det ett sms man inte vill visa, för att förtroendet inte finns där än eller valfri annan anledning – men vad har det att göra med mitt kön? Vad är det i det där meddelandet jag baserat på mitt kön inte skall klara av att se?

/K

I get so sick of tired of prefixes such as girl-friend guy-stuff. That and peoples manners while out on hunts for a partner (if only for one night) Why do we have to point out the sex of out friend? I really don’t get it. A friend is a friend, no matter the sex?

Gott nytt år hörrni! Ställer mig lite tveksam till hurvida jag skall somna/vakna ännu mer pretto. Egentligen är det ju som vilken natt som helst, förutom att Ingeborg 86 håller sig vaken längre och Malmö smäller lite högre. Vi har käkat finmiddag och powernappat och nu står “Skavlan” på schemat. Ni förstår, det här är det lugnaste nyåret jag haft någonsin tror jag. Brukar jobba i vanliga fall och det är ju betydligt härjigare än rödtjut framför SVT. Däremot trivs jag som fisken i vattnet här. Jag har ostbricke-ansvaret och det har jag gått all in med.

Funderade på om jag skulle följa strömmen och summera året. De flesta Berghs studenter skulle säkerligen säga att antagningen dit var årets höjdpunkt, känns dock lite för tidigt att ropa hej än – jag hade säkerligen haft ett fantastiskt år om jag valt modevetenskapen också. Däremot gav det mig betydligt mer medvind i min dröm mot Berlin och placerade in mig i en kontext när jag maxat mina kreativa sidor. Det är jag tacksam för. Mest är jag så förbannat tacksam för de människor som kommit att stå mig oerhört nära, och också för att jag insett vilka jag inte vill ha kvar längre (och sedemera avlägsnat från min sfär)  och att de hållit sig borta. Sen är jag himla nöjd över att jag och W slog (mitt) rekord i längsta förhållande, relationsfobin till trots.

Bloggmässigt har vi ju slagit alla rekord – bytt domän och blivit kompisar med VICE, det är jag helt galet stolt över.  2012 tycker jag vi sticker lite fler i ögonen och möts lite oftare. Vad skulle ni vilja se här egentligen? Do tell!

2012, vi ses imorgon!

/K

Oh 2012, I see you to tomorrow.