Hej världen.

I morse när jag stod med kaffet i handen, i höstsolen mitt ute i ingenstans, tog jag ett djupt andetag och bestämde mig för att det var dags att skriva det här inlägget. Det här jävla inlägget rent ut skrivet. Jag är lite rädd men ändå säker – så nu kör vi.

När jag idag kom hem från ett magiskt dygn av kvinnokärlek och svampplock kom jag hem till en annan lägenhet. En lägenhet med (nästan) bara mina saker i. För visst har ni haft rätt, visst är jag singel. Rakt in i kaklet singel. Jag fick frågan om vi hade gjort slut redan innan vi faktiskt gjort det – för om än omedvetet har det uppenbarligen märkts. Så här snart en och en halv månad senare inser jag att jag knappt nämnt W här under en betydligt längre tid än så.

Vi lämnade oss efter ett gemensamt beslut – oerhört odramatiskt. Vi var 9/10 tillsammans men framför allt var vi bara bästa vänner. Den där 1/10 som saknades var inte där – den där ettan som väger tyngre än de föregående nio. Såhär i efterhand tänker jag att vi var så jävla modiga och starka som vågade lämna något som egentligen aldrig varit dåligt. Dock har det heller inte varit någon hemlighet att jag varit ett vrak – för oavsett typ av avslut är det ett jävla helvete att försöka intala sig själv att det är vettigt att bryta med sin bästa vän. Han som vet allt, ens mörkaste hemligheter och han som varit med under ens bästa stunder. Han som kan trösta när jag trott att jag varit otröstlig, han som dansat med mig i köket (precis sådär som jag alltid drömt om) och han vars handstil jag har tatuerat på min bröst. Men 9/10 är inte tillräckligt och jag unnar inte någon att nöja sig med mindre än 10/10.

Sen kommer ju det där andra som är kanske ännu jobbigare, när man ändå lyckats övertala sig själv om att det faktiskt var vettigt, att det var rätt. Då är det dags att lära känna varann utan relationen – dags att börja plocka poäng igen, tillbaka på 0/10. Fast något jag insåg rätt snabbt var att det där får ta sin tid. Inte nu. Kanske sen. Ingen av oss är samma person som vi var tillsammans. För utan varann, utan vår relation – är vi bara jag x två.

Som om ovanstående stycken inte var nog utmattande – så är det nu dags att lära känna mig själv (igen) utan W. Jag x ett. Hade det varit jag för fem år sen hade jag redan legat med minst en hen (bara för att försäkra mig om att inte gå tillbaka) och ringt upp alla mina lösa trådar från förr och skedat som en galning. Jag hade hittat på tusen olika anledningar att vara arg  – för att det är ju ändå skönare än att vara ledsen, jag hade inte pratat med någon om hur jag egentligen mådde jag hade försökt få er att tro att jag är starkast i världen och inte bryr mig ett dugg.

Den här gången hände något annat. Jag har pratat med mina vänner så mycket att jag nästan ledsnat på min egen röst, jag har gråtit kopiösa mängder i tid och otid och tränat för att känna mig stark fysiskt då jag vågade erkänna att jag inte alls varit det psykiskt. Jag har rymt hemifrån lägenheten som vi byggt upp tillsammans, sovit på fler soffor än jag kan räkna och ja – gråtit lite mer. Koncentrationen i skolan skall vi inte ens gå in på. Sanningen är att hela den perioden mellan den där kvällen i augusti och idag är jävligt luddig. Men den är över. Sakta, sakta men säkert stänger jag dörrar och syr igen sår. Den här gången vill jag inte kasta mig in i nästa famn, döda gamla känslor med nya. Jag vill inte kramas, bli pussad på eller ligga med någon. Jag vill inte höra att jag är fin, att det finns fler fiskar i sjön eller att en tjej som mig borde verkligen vara där ute –  jag som “har ett sådant bra jobb och verkligen är ett riktigt kap” (för tydligen värderas min singelstatus på mitt jobb?) Jag vill bara vara själv. Allt mitt fokus ligger på mig: mitt välbefinnande, mina insikter, min utveckling, mitt jobb, min kropp – bara mig. För jag och jag har en hel del att ta tag i, en insikt som förenklar och förklarar det mesta. En insikt som ger mig energi, vilja och hopp om att bli 10/10 för mig själv – för det är mitt mål. Allt annat kan fara och flyga.

Men vet ni? Jag ångrar ingenting, jag har haft fyra kick ass år med en av de bästa personerna jag någonsin träffat. En person som på många sätt även gjort mig till en bättre människa. Jag tror att alla människor vi möter i livet fyller en funktion, vissa av dem får äran att hänga med ett längre tag för att utbytet behövs under längre perioder. Den W jag var tillsammans med kommer alltid betyda hur mycket som helst, bara inte på samma sätt och inte på lika nära håll. Det är ju över det faktumet som flest tårar spillts, just det där med att säga hej då till sin bästa vän. Frivilligt. Så visst fan suger det också, så in i bomben! Visst sörjer jag kanske mer det som inte blev än det som var. Men det för oss vidare till det kanske häftigaste av allt – det som blir (presens) – det faktum att jag vet att det som komma skall är så värt det. Note to self.

/K

PS Jag kan inte ens uttrycka i text vilka jävla hjältar mina vänner är – hur mycket jag älskar er för att ni orkat vara starka när jag inte varit det, hur mycket er ärlighet, glädje och ilska hjälpt. Tack känns som ett för litet ord, så jag kör en Jocke Berg och säger tack som fan. DS

Mina deppiga inlägg nedan till trots skrattar jag mest hela tiden tack vare att jag har så störda människor omkring mig. Däremot får det vara nog med depp nu känner jag, den obligatoriska fasen får härmed vara avklarad! Har ju några andra obligatoriska faser kvar men de är förhoppningsvis inte lika förlamade.

Igår hade jag den första dagen på länge som helt enkelt bara var bra (tack snygg-Johan för lunchsällskapet och tack fina Anna för all svamp <3)  – och den känslan hänger kvar idag. Jag kan inte mer än garva åt det mesta just nu – situationen är så absurd. En månad kan onekligen förändra precis allt. När jag ifrågasätter andra måste jag ju även ifrågasätta mig själv – den ekvationen är rätt spännande. På topp av allt är en av mina favoritpersoner i  kanske hela världen är hemma, stora ord I know – men efter att ha suttit ihop med EO en hel sommar har jag fortfarande inte vant mig vid att han inte sitter på ena sidan av mig. Den här mannen som jag kan sitta tyst med i timmar för att sedan droppa ett ämne som ballar ur – varje gång. Han som verkar vara så himla förvånad över att jag noterar små saker, att jag läser honom rätt bra redan. Bitch plz, ska vi slå ihop vad nio timmar om dagen i två och en halv månad blir i tid? Det är inte alls konstigt. Skrek  hur som likt en fjårtis när han stampade tillbaka in på kontoret. Blödig hen jomenvisst.

Ikväll har jag, Caroline och Anna anordnat en playdate för våra mammor, så vi + mammor skall till först Orangeriet följt av Trattorian. Sen hoppas jag på dans! Om inte annat skall jag på dubbla kalas i morgon följt av en löjligt bra klubb. Någonstans därimellan skall jag plöja ett core och ett pilates pass. Vill jag så kan jag. Basta!

Stay in school.

/K

I’m smiling again – finally. 

Jag har haft en knäpp arbetsvecka, med hormoner som gått bananer och som stundtals tycks ha slagit ut alla andra hjärnfunktioner. Oerhört otacksamt när jag försöker sköta mitt jobb. Mitt bästa jobb som får mig att skratta mest hela tiden och drar tillbaka mig till mitt rationella jag. Mina boys.

Idag är det hur som fredag och jag vaknade förvånansvärt balanserad – en balans som håller i sig i skrivande stund, fett fett.

Inveg mina nyärvda shorts (Tack E-wifey!) trots regn och rusk – fuskskinn måste väl vara vuxenversionen av galonisar?

Igår simmade jag igen förresten och fick sällskap av min skrivbordskumpan Henko. Forsgrénska får dock en svart kamel för platsbristen i poolen efter klockan 18. Tror jag fick mest träning av att trampa vatten för att få lite distans i “kön”. Sen undrar jag hur de här tomtarna som simmar ryggsim under rusningstrafik tänker? Mycket huvuden i rumpa kollisioner I tell you.

På tal om något annat hände detta idag, helt sjukt! Bah hör mig själv säga  “Yoko Ono började precis följa mig på twitter.” Blev starstruck av min skärm, på riktigt.

Min bakgrundsbild är himla fin också – mitt fina gudbarn (läs fadderbarn) som redan är tre veckor och en dag gammal!

Jag brukade ha det här trollet framför mig en gång i tiden – fram tills han lämnade oss för att starta ett Bannerboykontor i Amsterdam för några veckor sen. Nu har jag istället en skrivare som utsikt – men idag fick jag nog och tog saken i egna händer. Problemlösarn! Hej hej EO!

Sen gick jag på lyxlunch på Babylon med Stockholms mesta “supersingel” haha, hänvisar till dagens Metro.

På tal om supersingelns lägenhet på Gärdet skall jag vakta denna ända tills på tisdag morgon, tänker att det kommer bli som en weekend (som i resetypen – inte svengelskan) i min egen stad. Emigrerar dit efter min pilatesklass i morgon och tänker att jag mest skall plugga och dricka te. Läsa vanliga böcker och rehab-mysa med mig själv på annan ort. Sen söndagsmiddag med Sanna givetvis!

Bacon och getost, bacon och getost, BACON OCH GETOST – i en omelett. Dog godhetsdöden.

Avslutar veckan med ett glas Franskt rödtjut innan jag skall hem och tvätta. Hösten är här och rosévinet är pasé tänker jag medan jag filar på en playlist som fått arbetsnamnet “Rödtjut, utsmetat läppstift och tårar” som inte alls blir lika deppig som den låter haha. Yet again, damn you hormones!

Vi hörs i helgen fina ni.

Kärlek

/K

This week will go down in history as hormonal week – been crazy trying to stay calm and on point. But today I woke up balanced – thank non excisting god for that. Had a great lunch Finishing this work-week with a glas of French red whine before I head back home for some sexytime with my laundry.